tisdag 21 april 2015

Centralamerikas barn flyr från våld och misär till USA där de placeras i fångläger

"NEJ TILL DÖDSSKVADRONERNA", var banderollen som gick i täten den 26 mars i år när tusentals honduraner, skakade av morden på de unga studentledarna gick ut på gatorna för att protestera mot den statliga terrorismen. Som symbol för dessa politiska mord stod Soad Nicole Ham Bustillo. Hon var den 13-åriga flickan som dagen innan hon mördades gick i spetsen för demonstrationerna mot en utbildningspolitik som inte ens tillhandahåller stolar och  bänkar till eleverna.



Centralamerikas barn flyr från våld och misär till USA där de placeras i fångläger

 

Flammans medarbetare i Latinamerika, Dick och Miriam Emanuelsson, tar i veckans reportage med oss till Centralamerika. Där flyr tiotusentals barn och ungdomar utan vuxna från våld och hunger mot gränsen till USA. Där de fängslas.

I

“En tolvårig flicka med docka en presumtiv terrorist?

 

CENTRALAMERIKA / APRIL / Den katolske prästen var rejält skakad.

– Den massiva ankomsten av tiotusentals barn och ungdomar utan sina föräldrar har skapat den största humanitära krisen i det här landets historia. Dessa barn är offer för kriminella grupper som vid flera tillfällen har stulit organ i deras kroppar.

Det uppgav fader Marco Cardenas för TV-kanalen “10” i Mexiko. Han är en av de tongivande i det Mexikanska Broderskapet, en organisation som försvarar immigranternas rättigheter från sin bas i Kalifornien där prästen har sin kyrka. Han säger att barnens och ungdomarnas berättelser över vad de har upplevt i sina hemländer och under den livsfarliga resvägen från Centralamerika till Mexiko-USA, är hårresande och “skulle kunna fylla böcker”.



Det var i början av juli 2014 som Canal 10  intervjuade fader Cardenas. Då hade fler än 52.000 minderåriga sedan årets början arresterats av den federala polisen i USA efter att de hade gått över gränsfloden Rio Grande. När 2014 hade gått till ända hade 68.551 minderåriga som kommit utan vuxnas sällskap arresterats och koncentrerats i enorma lager eller offentliga lokaler i USA i väntan på deportering.

131 000 minderåriga arresterades

 

Under åren 2012-2014 arresterade USA 131.713 centralamerikanska minderåriga som inte hade anlänt i sällskap med någon förälder eller vuxen. Enligt uppgifter från Department of Homeland Security, anlände de från Mexiko, Guatemala, Honduras och El Salvador.

Den största gruppen av minderåriga under 18 år utgjordes av mexikaner som uppgick till 92.956 personer. År 2012 grep gränspatrullerna 24.403 minderåriga, en siffra som år 2013 ökade till 38,759 personer. År 2014 nästan fördubblades siffran till 68,551 arresterade barn&tonåringar.

Redan 2006 hade FN-organen varnat för den tidsinställda bomben. Fattigdom, misär och våldet i Centralamerika och Mexiko (Mesoamerika) var den katalysator som FN varnade för. Gjordes inget skulle dessa ekonomiska och sociala faktorer skapa en ännu större migration av människor som flydde från ett liv som de själva betraktar som ett inferno.

Men problemet har vuxit och i stället för att ge de miljoner papperslösa i USA uppehållstillstånd, arresteras barnen och ungdomarna. Mellan 2009-2014 exploderade antalet honduranska barn som arresterades i USA med 16 gånger.



USA:s hårdnade attityd

 

“Barn som söker asyl bör inte placeras i fångläger. Det är särskilt viktigt för de barn som inte har anlänt i ett vuxet sällskap”, sa UNHCR i sina riktlinjer i ämnet redan 1997.

– Enligt artikel 37 (b) i Barnkonventionen, bör inget barn berövas sin frihet olagligen eller godtyckligt, sa FN:s särskilda rapportör för immigranternas rättigheter, François Crépeau, för tre år sedan. 

Men Esther Olavarria, juridisk rådgivare till Department of Homeland Security, är av en annan uppfattning:

– Barnen kan utvisas och de utvisas varje år.

USA:s myndigheter hårdnade sin attityd mot de små immigranterna efter att den internationella ekonomiska krisen exploderade i september 2008. En FBI-kommission lade fram utredningen “Skydda Fosterlandet i det 21:a århundradet”. I detta hemlighetsstämplade dokument, som offentliggjordes den 25 mars i år, läggs tonvikten vid nödvändigheten av att utreda hur förberett USA är för att “möta en morgon i en farlig värld i snabb omvandling”.

USA-myndigheterna målar upp ett framtida scenario som allt mer tar sig paranoida uttryck och där flickor i 12-årsåldern med sin docka i famnen nästan betraktas som en presumtiv terrorist när hon arresteras vid gränsen mellen Mexiko och USA.

“IS har baser i gränsområdet”

 

Och som ett brev på posten slogs enorma rubriker upp den 15 mars uppgifter men utan namngivna källor. Den Islamiska Staten, IS påstods ha hemliga baser i gränsområdet i delstaten Chihuahua, bara åtta kilometer från gränsen till USA. Enligt uppgifter “från höga representanter för regering och Mexikos armé”, ska “muslimska bönemattor, kartor och arabiska dokument med framtida terroristmål i USA”, ha påträffats, som av en ren tillfällighet. Bland de planerade terroristmålen fanns Fort Bliss. Det är militär garnison där USA:s 1:a Pansardivision är belägen i delstaterna State of New Mexico och Texas.

Irene Garcia är utredare för den konservativa organisationen Judicial Watch, som ligger bakom publiceringen. Hon påstår att IS går över gränsen med hjälp av mexikanska coyotes (guider) och knarkkartellerna. På USA-sidan sonderar IS:s terrorister vilka mål de ska ta in i sina planerade terroristeattacker, menar Irene Garcia.

USA utesluter att IS ska ha baser i gränsområdet. Men “källan” är nu planterad och med den gör medierna och politiska krafter som använder uppgifterna som en förevändning för sina politiska intressen, som de vill.



II

 

En ung student som håller potrtättet av den 13-åriga mördade
Soad Nicole i handen framför presidentpalatset.

 

 

“En riktig skitstövel”

 

Jag är härdad efter att ha bevakat kriget i Colombia, både gerillakriget som statens “smutsiga krig”. I Honduras, där jag levt de senaste tio åren, har jag kanske sett mer våld än någonsin tidigare. Ibland är jag blasé när nyheterna presenterar sin “likbörs” varje morgon. I genomsnitt mördas 20 honduraner per dygn i ett land som är fyra gånger mindre än Sverige men med samma folkmängd.

Men vid åsynen av den knutna kaffesäcken med den lilla kroppen av 13-åriga Nicole Soad Ham Bustillo, kände jag både att tårarna trängde fram som ett ursinne över den bestialitet som kan drabba en liten tjej. Hon hade bara inför TV-kamerorna sagt att skolministern Marlon Escoto “är en riktig skitstövel som inte ens är kapabel att ge oss stolar och bänkar att sitta på. Urinvägsinfektionerna florerar när vi sitter på jordgolv med alla slags småkryp”!

Vem förfogar över så mycket hat och rädsla att han/hon/de mördar en liten flicka på 13 år som Nicole?


Hon framträdde offentligt under en stor demonstration och konfrontation med arméns poliskommandon den 24 mars. Tillsammans med tusentals skolungdomar från högstadiet bad hon Escoto att fixa den miserabla situationen för miljoner skolbarn i Honduras, eller bokstavligen dra åt helvete! Sekvenserna sändes i Radio- och Globo-TV. Dagen efter, när åklagarämbetets utsände tillsammans med rättsläkare öppnade kaffesäcken vid en vägkant i närheten av högstadieskolan Instituto Central Caceres, var det Nicoles söndertrasade ansikte de upptäckte. Den lilla kroppen var torterad och flickan hade strypts. Vem förfogar över så mycket hat och rädsla att han/hon/de mördar en liten flicka på 13 år? var frågan jag ställde mig själv.

I denna kaffesäck placerades Nicole nefter att ha torterats och slutligen strypts av sina mördare.


Ytterligare tre studentledare mördas

 

Samma dag som Nicole gick i spetsen för sina kamrater mördades senare på kvällen tre framträdande ledare för skolungdomarnas manifestationer under dagen. De massiva demonstrationerna skakade regimen som beordrade de militära poliskommandona att slå ner 11-15-åringarnas demonstrationer med tårgasbomber och batonger. Studenterna besvarade det statliga våldet med det enda de förfogar över; stenar och barrikader.

I Radio- och TV-Globo kallade den omutlige journalisten David Romero de uniformerades aktioner för “statlig terrorism”. Han anklagade president Juan Orlando Hernandez för att förfoga över “paramilitära dödsskvadroner i stil med dem i Colombia som nu mördar våra barn bara för att de protesterar mot en vedervärdig utbildningspolitik”!

Den 26 mars, gick tusentals honduraner ut på gatorna på uppmaning av Motståndsfronten, La Resistencia, som föddes efter militärkuppen den 28 juni 2009.

– Vi kräver skolbänkar och de svarar med kulor, sa studenterna när de anlände två kvarter från det avspärrade presidentpalatset.

I täten för demonstrationen gick banderollen med texten: “NEJ TILL DÖDSKVADRONER I HONDURAS”!


III

Varför avrättas åttiotvå barn per månad?

 

En välbehaglig doft av tortilla känns i luften. Det är strax efter lunch. Barn och ungdomar pratar glatt när de nyfiket iakttar Miriam och mig. Vi har kommit till Casa Alianza som ligger beläget mitt i centrala Tegucigalpa, Honduras´ huvudstad. På ena sidan några kvarter bort står byggnaden för landets kongress. På den andra sidan av Casa Alianza flyter en tunn stril av vatten i Rio Choluteca. På eftermiddagen kommer slaktbilarna och kastar av skelett av djurkadaver vid flodkanten. Dagens slagsmål mellan gamar och gatubarn och tiggare inleds. Hettan och stanken är nästan outhärdlig mitt i den centralamerikanska högsommaren. Men inne i Casa Alianza, där 1500 barn, under fyra månader, får en säng, tre mål mat om dagen och en trygghet och kärlek som de kanske inte upplevt under sina korta liv, känns gatans hårda liv riktigt avlägset.

– Innan säkerheten i Honduras överlämnades till militärerna för sex år sedan (vid militärkuppen 2009), avrättades varje månad 43 barn och ungdomar yngre än 23 år. I dag har den siffran nästan fördubblats.

Jose Guadalupe Ruelas, chef och koordinatör för Casa Alianza, organisationen för gatubarnen.



10 000 avrättade barn

 

Det säger Jose Guadalupe Ruelas. Han är chef och koordinatör för Casa Alianza som har verkat bland landets gatubarn och ungdomar de senaste 27 åren. Varje månad offentliggör han organisationens bulletin med den senaste statistiken. Och det är en skrämmande läsning. Som en jämförelse tar han försvinnandena av de 43 rurala lärarstudenterna i Mexiko i den lilla byn Ayotzinapa den 26 september 2014.

– I Honduras äger det rum två “Ayotzinapa” PER MÅNAD! Eller 10.000 avrättade barn de senaste 17 åren. Tio procent av dessa mord har ägt rum under den här regeringen (som tillträdde den 27 januari 2014), säger Ruelas i en illustration över en mänsklig tragedi utan motstycke i ett land utan krigskonflikt.

Parallellt med ökningen av avrättningar av barn och ungdomar har migrationen vuxit, säger Ruelas. Över 30.000 barn och ungdomar, med eller utan sina föräldrar eller andra vuxna, lämnade under 2014 Honduras med siktet inställt på USA.

– Det är resultatet av en kronisk fattigdom och brist på andra möjligheter. Men det är också konsekvensen av ett strukturellt våld och en organiserad brottslighet som för växer sig starkare för varje dag som går. Brottsligheten och drogkartellernas operationer i Honduras möjliggörs av den höga korruptionen och straffrihet som råder.

Han säger att de kriminella och välorganiserade grupperna som opererar i de fattiga bostadsområdena av misär, utövar en permanent press både på befolkningen i allmänhet för att knarket ska kunna passera där. Men också en press på ungdomarna för att de ska ansluta sig till dessa grupper.

– Den militaristiska strategin går ut på att enbart genomföra en tillfällig patrullering i dessa områden. Men de som tvingar ungdomarna att fungera som delar av ett underrättelsenätverk utgörs av personer som bor i området. Människorna är helt försvarslösa. Folk är i de flesta fall livrädda för de ser varje dag hur honduraner mördas. Därför flyr de från Honduras, understryker Ruelas.



IV

Monserrat Murill och hennes dotter Jade.


Med sin 5-åriga autistiska dotter mot USA

Monserrat Murillo och hennes femåriga dotter Jade startade den fem dagar långa bussresan mot Mexiko City i början av juni 2014. I likhet med tusentals andra centralamerikaner hade hon nåtts av uppgiften att Obama hade utfärdat ett dekret som handlade om att barn som hade anhöriga i USA automatiskt skulle få permanent uppehållstillstånd. För Monserrat, ensamstående 28-årig mor till ett femårigt autistiskt barn, skulle livet förändras, tänkte hon. Hennes två bröder som redan fanns i USA sedan de tvingades lämna Honduras under militärkuppen, hade skrivit och uppmanat sin syster att packa och resa för att starta ett nytt liv.

– Jag gav mig i väg med Jade när jag fick höra att Obama hade utfärdat en ny lag. Men vi blev fast i Mexiko City under två månader. Till skillnad mot den förkrossande majoriteten centralamerikaner som kommer till Mexiko, hade jag vänner där som Jade och jag kunde stanna hos. Många av mina landsvänner på väg mot USA sov under broar eller på gatan. Det är oerhört riskfullt, säger ´Monse´ när Flamman träffar henne.

Centralamerikanska barn och några mödrar som arresterats av gränspolisen i USA.



Obamas “lag” bara ett rykte

 

Under tiden i Mexiko stod det klart för Monse att Obama inte hade utfärdat någon lag. Flera gånger planerade hon att ta sig över gränsen men gav upp planerna med tanke på den stora risk hon skulle utsätta Jade för.

Hon berättar samma historier som övriga immigranter som försökt ta sig över gränsen till USA. Om övergrepp, stölder, mord och våldtäkter av de kvinnliga immigranter som för varje år blir allt fler.

– Många kidnappas och deras redan utfattiga familjer i Honduras utsätts för utpressning; “Betala eller vi dödar din släkting”! lyder telefonsamtalet eller e-posten till familjen i Honduras. I väntan på betalning tvingas immigranten arbeta, prostituera sig eller smuggla droger för kartellerna.

Varje vecka landar det 1-2 flygplan med honduraner som deporterats från USA. Förra året uppgick de till nära 30.000 personer. Monse bestämde sig för att återvända frivilligt efter två månader i den mexikanska huvudstaden.

Modern mördades

 

– Det känns alltid som ett mänskligt nederlag och förödmjukelse. Men tristessen och detta nederlag kändes dubbelt värre när min syster ringde mig när Jade och jag befann oss i bussen i Guatemala, på väg tillbaka till Honduras. Hon sa att min mor hade mördats. På så sätt och vis var det ett slags förutsatt öde att jag dagen innan hade bestämt mig för att resa tillbaka till Honduras, och nu för att begrava min mor.

Hennes mor var den legendariska ledaren för Honduras organiserade bönder i norra Honduras, Margarita Murillo. Dagen efter mordet skulle hon och hennes grannar ha en träff med Jordreformsinstitutet i Honduras där jorden de hade kämpat för skulle legaliseras. Men på kvällen kom mördaren och med fem skott i huvudet och bröstet släckte han livet för Margarita.

Margarita Murillo intervjuas av Dick Emanuelsson under en kongress för Motståndsfronten, La Resistencia.
Margarita tillhörde den Politiska Kommissionens, frontens och partiets höghsta ledning.

Både hon och hennes söner och döttrar hade varit aktiva i Motståndsfronten som bildades efter militärkuppen. Margarita Murillo var en erfaren folkledare som hade gripits, fängslats och våldtagits av den honduranska militären under det svarta decenniet på 1980-talet. Den starke mannen i Honduras var då USA:s ambassadör John Dimitri Negroponte. Allt samhällsliv militariserades och dödskvadronen 3-16 inledde försvinnandena och avrättningarna av flera hundra av de mest framträdande representanterna för vänstern och den organiserade arbetarklassen.

Monse och hennes syster vid begravningen av deras mor, margarita Murillo.


Naturliga ledaren

 

Margarita blev ett av Negropontes offer. Men han kunde inte knäcka hennes kampvilja. Efter militärkuppen 2009 blev hon den naturlige ledaren för Motståndsfronten i industri- och jordbruksbältet i länet Puerto Cortes och det parti som växte fram ur fronten; Libertad y Refundacion, Libre.

För Margarita och hennes enda syster, som är kvar i Honduras, blev det ett smärtsams återförenande. Honduras´ radiostationer fylldes av kondoleanshälsningar till de två unga kvinnorna som i dag kämpar för att överleva dagen som den kommer.

– I Honduras får vi inga jobb. Min syster har två barn som är beroende av henne medan jag har Jade som jag måste ha under uppsikt varje minut på grund av hennes sjukdom. Jag har inga pengar varken för hennes specialmat eller den terapi hon behöver. Det gör att jag förmodligen kommer att göra ett nytt försök att ta mig över gränsen. . .

Hon är inte ensam om de tankarna. Trots att USA har byggt en hög mur på den långa gränsen till Mexiko och trots de enorma riskerna att förlora livet på tåget “La Bestia” eller att utsättas för stora risker, är det många deporterade som redan nästa dag återvänder till samma rutt de en eller flera gånger har vandrat för att drömmen om “The American Way of Life”, åtminstone ska ge dem en fristad och överlevnad som de förvägras i Honduras.

Dick Emanuelsson 



   
 FN: Honduras våldsammast i världen

 
 
Enligt FN:s kommission för narkotikakontroll och brottsbekämpning och rapporten om de våldsammaste länderna i världen intar Honduras förstaplatsen.
  • År 2014 mördades 90,4 honduraner per 100.000 invånare. Sammanlagt mördades 7.172 personer i ett land med 8,2 miljoner invånare.
  • Den farligaste staden i världen är den honduranska industristaden San Pedro Sula med ett mordtal på 171,2 mord per 100.000 invånare. På 5:e plats kommer huvudstaden Tegucigalpa med 77,65 mord.
  • Kuba redovisade 4,2 och Chile 3,1 mord per 100.000 invånare.
  • Genomsnittet i Europa är 3,5 och Sverige redovisar 1,2 mord per 100.000 invånare.
 

lördag 30 augusti 2014

Grundare av Honduras´ motståndsfront mördad

Margarita Murillo intervjuades av den svenske reportern Dick Emanuelsson i samband med Motståndsfrontens kongress i mars 2011. Foto: Mirian Emanuelsson

Video: http://vimeo.com/20450786
Honduras: “Los partidos tradicionales están felices por la decisión del Frente de no ir a elecciones” from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.





Margarita Murillo, 55, en av de den honduranska motståndsfrontens ledare, sköts i onsdags ihjäl av en grupp maskerade paramilitärer.
Vapnen avlossades direkt mot ansiktet och hon sjönk ner och dog under ett mangoträd på den jord som hon och ett 30-tal bondefamiljer kämpade för att få rätten till. Hon var ordförande för bondeorganisationen och skulle dagen efter har ett möte med Jordreforminstitutet INA för att legalisera marken.
Murillo tillhörde den grupp av folkledare som tog initiativet till bildandet av såväl Motståndsfrontens mot statskuppen i juni 2009 som bildandet av frontens politiska gren som blev Libre, Libertad y Refundación. Hon tillhörde den politiska kommissionen för Motståndsfronten och var dess koordinatör i det näst folkrikaste länet i Honduras, Puerto Cortes.
Mordet har skakat det härdade Honduras som varje dag begraver 20 personer. Även de officiella medierna öppnade sina nyheter med mordet på Murillo. Från EU-parlamentets vänstergrupp fördömdes mordet starkt.

Revolutionär under 40 år

Margarita Murillo föddes i extremt fattiga förhållanden på den honduranska landsbygden och det formande henne till den revolutionär hon blev under 40 år av politisk-social kamp. Under en jordockupation 1976 greps hon av säkerhetspolisen som torterade och våldtog henne. 1979 bildade hon Bondekvinnornas Kvinnofederation. 1985 deltog hon i bildandet den Nationella Bondefederationen CNTC och valdes in i den centrala ledningen.
1987 greps hon igen av en dödsskvadron från militären som höll henne kidnappad under fem dagar då hon systematiskt våldtogs och torterades. Hennes rygg tog allvarlig skada och hon gick under jorden och tog sig till Nicaragua. Därifrån skickade sandinisterna henne till Kuba där hon fick genomgå tre operationer i ryggraden och en sönderslagen äggstock som togs bort. Hon reste tillbaka i hemlighet 1990 och arbetade för den salvadoranska gerillan FMLN. 1991 i samband med den allmänna amnestin i Honduras efter militärdiktaturen kunde hon återigen träda fram i legalitetens ljus.
Men den 28 augusti i år mördades hon fysiskt, men henne idéer och politiska arv går vidare, skriver Motståndsfronten i ett uttalande.
Dick Emanuelsson

torsdag 28 augusti 2014

Sex timmars bloddrypande morgonnyheter i Honduras

Två ungdomar mördade, fastbundna och avrättade.




Sex timmars bloddrypande morgonnyheter i Honduras

Av Dick Emanuelsson, Tegucigalpa*
TEGUCIGALPA / 2014-08-19 / Det är tisdag och klockan markerar halv 6. Då brukar vi ta första koppen kaffe medan gryningen utanför sovrumsfönstret sakta vinner terräng. Hundarna på gatan i bostadsområdet i södra Tegucigalpa väcker de resterande med sina skall. Med kaffet de första nyheterna på Radio Globo. Radiostationen som inte lät sig skrämmas av stridsplanen vid samma tid på morgonen men den 28 juni 2009 då militären grep makten i Honduras. Deras uppdragsgivare i den politiska och ekonomiska frimurarlogen, den reella makten, införde en militär-civil diktatur som i sin tur inledde militariseringen av det honduranska samhället som vi nu, mer än fem år senare, inpå kroppen känner konsekvenserna av.
Varje dag mördas i landet 20 personer. Honduras har lika stor befolkning som Sverige, men på en fjärdedel av Sveriges yta. Medan svenska medier rapporterar dagens aktiebörsresultat, rapporterar den honduranska radion från “likbörsen”, det vill säga antalet offer kvällen innan.
Rony Martinez och David Romero är duon som från 05.00-08.00 ömsom rapporterar vardagliga nyheter eller släpper in Globos reportrar ute i landet. Åsiktsjournalistiken har förstärkts märkbart efter statskuppen 2009 då reportrarna i de officiella medierna mer eller mindre tvingades andas ägarens politiska uppfattning. Och den var till 90 procent kuppregimens ståndpunkt. Som om det inte vore nog uppfattades det Honduranska Journalistsällskapet (Colegio de Periodistas de Honduras, CPH), som mer kuppvänligt än självaste diktatorn Roberto Micheletti och general Romeo Vazquez.
David Romero och Rony Martinez, Radio Globo

Första nyheten

“Det i lördags försvunna Cessnaplanet har påträffats i närheten av Mosquitia. De fyra passagerarna och de två besättningsmännen är döda och planet är plundrat”.
Sa Martinez och berättar att planet var en värdetransport som i tropiskt stormregn störtade i de otillgängliga trakterna vid karibiska kusten mellan Honduras och Nicaragua, ett område där knarkkartellerna är makt och köper upp borgmästare, polischefer och militära officerare. Fattigdomen är bedövande och invånarna i området måste ha sett det nedfallande planet och dess innehåll som en gåva från Gud. Med religionen, som är lika förhärskande som korruptionen, kan allt förklaras och försvaras, även ett plan som med sina sex döda kroppar plundras på allt som är värt mer än en krona.

Massaker vid begravningsbyrån

Klockan slår nästan 06.00 när Globos reporter i Honduras andra stad San Pedro Sula rapporterar med dramatik och nervositet i rösten om att en massaker ägt rum framför begravningsbyrån “La Mejor”, den Bästa bara någon timma innan.
– Sex människor har skjutits ihjäl varav två är från begravningsbyrån.
Men under hans rapport får han beskedet om att en av de fyra skottskadade som körts till sjukhuset har avlidit. David vill att reportern tar kontakt med något av polisbefälen som anlänt till platsen men dessa kan eller vill inte uttala sig.
Ett av de nio offren i massakern vid befravningsbyrån `La Mejor` i staden San Pedro Sula.

Världens farligaste städer

San Pedro Sula betraktas tillsammans med huvudstaden Tegucigalpa som världens två farligaste städer i länder utanför en väpnad eller krigskonflikt. FN:s genomsnitt 2013 för mord uppskattas till 6,9 per 100.000 invånare. I de två nämnda städerna är snittet 176. I Honduras 2013 var genomsnittet 90,4 mord per 100.000 invånare.
I Tegucigalpa genomfördes under veckan innan två massakrer. I den fattiga stadsdelen Las Torres sköts fem personer ihjäl och sex skottskadades svårt på kantinen med det nästan symboliska namnet “La Puerta Negra”, den svarta dörren. Bara 30 minuter innan hade en armépatrull med 20 tungt beväpnade militärer anlänt och “sonderat terrängen”, som det heter på militärspråk. Invånarna är vettskrämda för alla, inte bara “Las Maras”, de kriminella psykopaterna som är lierade med den organiserade brottsligheten utan även de uniformerade.
Vid kl. 06.15 får Globo in mer information om massakern i San Pedro Sula. Ytterligare en kropp har hittats ett kvarter från begravningsbyrån, död.

Fadern mördad dagen innan

Bakgrunden till massakern inkommer vid halv 7-tiden på morgonen. Tre bilar hade klockan 04.00 anlänt till begravningsbyrån för att hämta kroppen av José Luis Terrero Piedi, alias “el Chino”. Terrero hade mördats dagen innan i Los Mangos, bostadsområdet han levde i staden Puerto Cortés, vid karibiska havet.
David Romero, som också är från Puerto Cortés säger att han känner offret sedan ungdomen och hävdar att Terreros familj under alla år har “varit föremål för myndigheternas undersökningar”. I klartext handlar det om en familj inblandad i den organiserade brottsligheten. Jag märker att David blir försiktig med att välja sina ord för en “slintning” kan medföra att han själv blir skottavla.
Ett av offren i massakern i stadsdelen Las Torres i huvudstaden Tegucigalpa.

Medellinkartellen i lä

Men av familjen Terrero återstår det inte mycket. Fadern mördades dagen innan och när resten av familjen ska hämta faderns kropp för den sista likvakan innan begravning, dyker de upp, två bilar med 10-12 maskerade män utrustade med AK47:or och 9 mm pistoler. De säger inte ett ord utan avlossar kärve efter kärve med kulor som perforerar de tre andra bilarna som ser ut som silar när mördarna har lämnat platsen. När massakern är verkställd ligger det uppskattningsvis 200 tomhylsor på marken.
Under förmiddagen avlider ytterligare två av skadorna och denna massaker registrerar nu nio offer. Under 2014 har 35 massakrer genomförts och mordstatiken överträffar Colombia under de värsta åren med Medellinkarteller och paramilitära dödsskvadroner. I Colombia uppgick dödsstatistiken till 76 mord per 100.000 invånare. I Honduras är den uppe i 90,4 per 100.000 invånare.  Och tendensen pekar fortsatt uppåt.

Röda Korset: “Finns inget blod”!

Vid 9-tiden på morgonen ringer reportern Rony Espinoza in nästa intervju från Röda Korsets blodbank.
– Staten är skyldig oss 32 miljoner lempiras (cirka tio miljoner svenska kronor). Vi har inte pengar till löner eller till donatorerna sedan sex månader och därför har vi inget blod, säger José Juan Castro,  honduranska Röda Korset ordförande, med en blandning av resignation och desperation.
Med tanke på att 20 människor mördas varje dag och massor skadas eller såras så är behovet enormt.

I nästa rapport, en kvart senare i Radio Globo från det största allmänna universitetssjukhuset i Honduras, Hospital Escuela, berättar patienter och läkare om att det varken finns mediciner eller läkemedel och detta måste patienterna köpa i butikerna framför sjukhuset om de ska opereras eller behandlas.
Från socialförsäkringsystemets främsta sjukhus i huvudstaden har läkarna och sjuksystrarna beslutat att gå i strejk om de inte får ut sin lön. Den ansvarige för hela socialförsäkringssystemet, Mario Zelaya, ledande medlem i det styrande Nationalistpartiet, är på flykt sedan fem månader, anklagad för att ha plundrat socialförsäkringssystemet på fem miljarder lempiras, cirka 1,7 miljarder svenska kronor.

Militariserat sjukhus

Daniel Rodríguez Izquierdo, 72, från Costa Rica, anlände till San Pedro Sula i juli för att hålla föreläsningar om återvinning av sopor. Han hade oturen att drabbas av hjärnblödning. Företaget som hade anlitat honom tog in honom på ett privat sjukhus men när räkningen hade gått upp till 30.000 dollar så beslöt hans son, Daniel Rodríguez Torradeflo, att föra över honom till det statliga sjukhuset Mario Catarino Rivas, där pappan befann sig i 26 dagar. Men en desperat son berättar för den costarikanska dagstidningen La Nacion [1] att sjukhuset hade militariserats av de väpnade styrkorna med motivet att sjukhuset hade tagits över av den organiserade brottsligheten och en korrumperad sjukhusledning. Det avgörande motivet var dock en patient som avled efter att han hade invaderats av mask.

Medicinsk personal från Costa Ricas hälsovårdsministerium hämtar Daniel Rodríguez som anlände i ett plan som Costa Ricas regering hyrde för att hämta hem sin medborgare från Honduras.

Reportern Marvin Ortiz ringer vid 11-tiden in nästa mord; en 28-årig man har mördats i närheten av den farliga marknaden i Comayaguela.

“Passagerare sköt ihjäl tre rånare”

Det dröjer bara några minuter innan Globos andre reporter på stan ringer in den andra dramatiska nyheten denna morgon; “tre rånare som länsade passagerarna på en av stadsbussarna på sina mobiltelefoner och plånböcker, sköts helt sonika ihjäl av en beväpnad passagerare”.
Denne plockade upp tomhylsorna för att undvika att hans pistol skulle kunna identifieras senare men han applåderades av sina medresenärer när han klev av bussen och lugnt promenerade iväg och lämnade tre livlösa kroppar bakom sig.
Med all säkerhet, rapporterade Globos reporter, kommer ingen av passagerarna ha sett någonting av vad som hände, än mindre kunna identifiera mannen som tog rättvisan i sina egna händer. När inte polisen gör sitt så. . . .

Nio barn & ungdomar mördas varje dag

Den ekonomiska och sociala situationen är dramatisk. Enligt det ekonomiska FN-organet Cepal är 66 procent av honduranerna fattiga och av dessa är 42 procent extremt fattiga. Arbetslösheten är bedövande och den dolda arbetslösheten i den så kallade informella sektorn utgör majoriteten av den ekonomiskt aktiva befolkningen. På landsbygden, där femtio procent av honduranerna lever, är situationen än värre.
De gör att ungdomen blir ett lätt byte för den organiserade brottsligheten som infiltrerar den honduranska samhällskroppen och sprider skräck i fattigområdena. Enligt Casa Alianza, som arbetar med gatubarnen i Honduras sedan nästan 30 år, mördas varje dag nio (9) barn eller ungdomar under 23 år. [2].
En typisk tatuerad `mara`.

Att det är livsfarligt att bli gripen av polisen, som åker omkring i de nya patrullbilarna från USA med devisen “Proteger y Servir”, beskydda och tjäna, är också ett faktum. G16-gruppen konstaterade i ett möte för något år sedan att 96% av mördarna eller förövarna av brott mot de mänskliga rättigheterna mot aktivister eller ledare från människorättorganisationerna, utgörs av poliser.
Centrumet för rehabilitering och förebyggande för offren för tortyr i Honduras, CPTRT, stödd och finansierad av danska Sida, presenterade denna ödesmättade tisdag en rapport [3] om just tortyren. Den säger att sex av tio honduraner som gripits och förts till en polisstation har utsatts för psykisk och fysisk tortyr.

50 000 barn och ungdomar i USA

I slutet av maj började ett rykte florera om att Obama hade öppnat gränsen mot Mexiko för barn och ungdomar som har föräldrar i USA.
På rekordtid anlände över 50.000 centralamerikanska barn och ungdomar, de flesta honduraner, många ensamma eller i sällskap med sin mamma eller bror&syster, till USA där de i de flesta av fallen fångades in av “La Migra”, migrationspolisen. Vittnesmålen från strapatserna i sträckan Honduras-Guatemala-Mexiko och över gränsfloden Rio Grande, är förfärliga. Guiderna, de så kallade Coyotes, tar mellan 4000-6000 dollar per person. Människor säljer allt de äger och har innan de lämnar landet för en vandring som kan sluta med döden.
Varje år deporteras från USA tillbaka till Honduras över 30.000 av de papperslösa honduranerna som gripits av USA:s myndigheter. De återvänder till ett allt mer deprimerat och livsfarligt Honduras.
En ung kille passar på att vila en stund medan `La Bestia`, tåget som går från södra Mexiko till gränsen har stannat.

Turism?

På nästan varje gata och varuhus i Honduras´ städer står det i dag maskerad och tungt beväpnad militär med AK47:or. De militära transportfordonen trafikerar som om vi befinner oss mitt uppe i ett krig eller en militärkupp utan slut. Det finns inga mediciner på sjukhusen men alla militärer uppvisar nya vapen. Militärpatrullernas fordon med fyrhjulsdrift och flak är splitternya, sålda av USA:s militära industri.
I entrén till det nyöppnade City Mall framför Tegucigalpas internationella flygplats (den 7:e farligaste i världen) står dessa kamouflageklädda militärer. Efter 35 år i Latinamerika och sex år som stationerad reporter i Colombia och nio år i Honduras borde jag inte reagera. Men det gör jag, för jag har inte sett något liknande under dessa år, inte ens i Colombia. Jag funderar på vad anländande turister tänker när de beger sig till City Mall och hälsas välkomna av dessa beväpnade militärer. Vad händer om en tjuv börjar springa ut genom entrén? Skjuter militärerna med sina automatgevär bland hundratals kunder?

42 mördade journalister sedan militärkuppen

För mina kollegor i Honduras är situationen närmast desperat. Den 14 augusti, alltså fem dagar innan denna “nyhetsmorgon”, mördades TV-reportern Nery Francisco Soto Torres, 31, när han anlände till sitt hem i den lilla staden Olanchito, i norra Honduras. Månaden innan mördades en annan kollega. Soto blev det 42:a offret sedan militärkuppen.
Nery Soto, offer Nr. 42 hos Honduras´ journskollegie sedan statskuppen 2009.
Den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna utfärdar nästan på löpande band “beskydd” för journalisterna i Honduras. Men det hjälper inte. För medan allt fler avtal mellan Honduras, USA och Colombia skrivs under, avtal som handlar om kamp mot terrorism och narkotikakarteller, desto mer honduraner, och bland dem journalister, mördas i landet.
Kan det finnas ett samband? Fråga honduranen på gatan och han har ett svar.
* Frilansreporter i Latinamerika, bosatt i Honduras sedan december 2005
[1] Gobierno rescata a tico de deplorable hospital hondureño
[2] Casa Alianza: Nueve niños asesinados o ejecutados a diario en Honduras
[3] Seis de cada diez detenidos son torturados por la Policía

torsdag 14 augusti 2014

Sobre la 4ª Urna y el 5º Aniversario de la Mentira



Sobre la 4ª Urna y el 5º Aniversario de la Mentira

Por El Chele Preocupado
El argumento nunca se vuelve más fuerte si se escribe con letras mayúsculas o se sube la voz.
También es cierto que el Pueblo nunca es tonto, pero sí, puede ser manipulado. Pero la mentira tiene patas cortas, como dice el dicho. Y el Pueblo no son diplomáticos cuando juzga, tenlo por seguro.
Que la mentira ha durado cinco años y la acusación siempre ha sido denegada, pues pierden credibilidad aquellos que han sostenido la validez que hoy es descubierta como La Mentira.
¿Por qué se escudan ahora en Partido Libertad y Refundación aquellos que entonces eran de la cúpula tanto del Partido Liberal como del Gobierno?
¿Por qué el comunicado publicado es enviado del correo oficial de Libre cuando es un comunicado firmado por “Presidencia de la Republica en Consejo de Ministro(a)s”, ¿por que se escudan detrás de Libre?
Lo que entiendo es que Bartolo Fuentes u otros diputados del Congreso Nacional no eran del partido Liberal cuando se distribuía la plata de la 4ª Urna. Tampoco la gran masa de militantes de Libre en barrios y colonias, o los diferentes movimientos sociales como sindicatos, organizaciones feministas, indígenas u otros, ¿por qué tienen que responder y “proteger” ellos a los corruptos de la anterior administración liberal?
¿Cuál es la postura de los diputados de Libre en ese sentido? Ayer escuchamos en Globo Esdras Amado López rechazar el lugar por la rueda de prensa, es decir la sede de Libre. ¿Pero que dicen los demás? ¿Que dicen Juan barahona y la Resistencia? ¿Los marxistas-leninistas en Los Necios?
¿Libre es el “Anfitrión” de los liberales de ayer?

En los noticieros de todos los canales oficialistas vimos la bandera grande y roja de Libre detrás de los protagonistas de los 50 millones de lempiras; Mel&Lanza. ¿Qué tiene que ver Libre en ese asunto que nació,según Wikipedia, el 15 de marzo de 2011, es decir casi dos años después que la famosa caretilla salió del Banco Central con 50 millones de lempiras?
Algunos dicen que un partido no se puede utilizar como una finca particular y los militantes como los peones de la finca. No soy el indicado para decir que es así, pero todo este “affaire” despierta sinceramente cuestionamientos y preguntas sobre la democracia interna de Libre.