En mördad reporter och tre journalister
utsatta för attentat i Honduras senaste veckan
TEGUCIGALPA / 2019-09-06 / I morse
(fredag 6 september) anlände två okända indvider till Marlon Zelayas hem och
antände hans motorcykel och slog sönder fönster och strålkastare på hans bil. Enligt
månadsmagasinet El Libertador, som talade med Zelaya har attentatet att göra
med hans teveprogram i Kanal 49 som tar emot anklagelser om korruption i
Honduras´ västra regioner kring länet Copan. Det var andra gången han utsatts
för ett attentat.
För en vecka sedan mördades
journalisten Joel Aguilar från Kanal 6 när han besökte barberaren och två pistoleros
kallblodigt mördade honom.
Under den senaste veckan har två andra
journalister utsatts för mordförsök.
Rädslan sprider sig bland Honduras´ journalister efter mordet på
Joel Aguilar, som mördades kallblodigt när han väntade på sin tur att bli
klippt hos kvartersfrisören.
Den 1 september i länet Santa Barbara mordhotades journalisten Miguel
Troches via telefon. Strax därefter antändes även hans bil.
Enligt Kommittén för Yttrandefrihet i Honduras, C-Libre, har 78
journalister mördats under det senaste decenniet, som tangerar året för den
USA-stödda militärkuppen. Nittio procent av dessa mord har förblivit
ouppklarade.
Den mördade före detta borgmästaren i Tegucigalpa, Roberto Acosta.
En dags våldsamma
händelser i HONDURAS, bortglömd stat och förpassad till mediernas
historiska dammiga arkiv
Huvudstaden Tegucigalpas före detta borgmästare sköts ihjäl
idag
ROBERTO ACOSTA, borgmästare
i Honduras´ huvudstad Tegucigalpa mellan 1994-1998 sköts ihjäl i dag av
lönnmördare på motorcykel på öppen gata när han färdades i sin bil i centrala
Tegucigalpa. Acostas kropp tog emot sex kulor.
Acosta, som var medlem i samma liberala
parti som den störtade (28 juni 2009) president Manuel Zelaya halade sin
partifana på halv stång vid partihögkvarteret. Men den erkände omtyckte
politikern hade dragit sig tillbaka från politiken sedan flera år.
Tjugosju miskitoindianer drunknade. Men var fanns de 300 marinsoldaterna från USA som skulle ”hjälpa”?
Den 21 juni landade 300 marinsoldater eller ”Gröna Baskrar”, som
de kallades under sina värsta år då de massakrerade vietnameser i hundratals,
på USA:s största flygbas i Centralamerika, Soto Cano i centrala Honduras.
De togs emot av en lyrisk president JUAN ORLANDO HERNANDEZ som sa
att han är orolig för Honduras befinner sig i centrum för ”klimatförändringens
konsekvenser”. Och de 300 marinsoldaterna ska Gudbevars bidra till att mildra Moder
Jords hämnd mot den kapitalistiska konsumenthysterins värsta avarter. Att
hälften av honduranerna lever i extrem fattigdom, misär med mindre än två
dollar att konsumera för, nämnde han inte inför amiral CRAIG FALLER, chef för
USA:s SOUTHCOM, det södra militärkommandot.
USA:s största flygbas i Honduras, Soto Cano eller Palmerola, med den längsta landningsbanan i Centralamerika. Som gjort för invasioner av länder i regionen, som Kuba, Venezuela eller Nicaragua.
Igår, den 3 juli, samtidigt som grogglasen höjdes på
USA-ambassaden som firade (en dag för tidigt) USA:s nationaldag med inbjudna
gäster från det högsta honduranska borgerskapets damer och herrar, topparna
inom katolska och evangeliska kyrkan och så klart den Fjärde Statsmaktens
språkrör inom medierna så drunknade 27 miskitoindianer i Karibien när den båt
de färdades i slog runt.
Men ingen kom till undsättning, trots att regionen är en av de
mest militariserade av både honduranska arméförband, antinarkotikapolis och ett
stort antal DEA-agenter som i gränsområdet till Nicaragua påstår sig bekämpa de
colombianska och mexikanska narkotikakarteller som i Honduras har en motorväg
för sin transport under sin färd norrut.
Kapsejsande som försöker överleva vid vraket. Tjugosju personer har bekräftats döda medan nio är försvunna. Resten av de 92 passagerarna, alla dykare från Mosquitia är räddade.
Höjda champagneglas på USA-ambassaden samtidigt som 27 kroppar lades upp på stranden i Mosquitia och började ruttna i den heta karibiska solen. På bilden USA-ambassadens Heidi Fulton, överstelöjtnant i USA-militärens reserv och t.f. ambassadör i väntan på att Trump ska utse en ny. President Juan Orlando Hernandez med fru, Ana Garcia Carias, barnbarn till den förre kuppmilitären general Carias och innehavare av en lyxvilla i Miami samt James Fulton, make till Heidi.
USA-massakrerade gravida miskitokvinnor
Det var i denna region som en Black&Hawkhelikopter i DEA:s ägo
med M60-gevär massakrerade 4 miskitoindianer och sårade svårt sju andra som
färdades i en farkost på floden Rio Patuca den 5 maj 2012. Jag konfronterade
USA-ambassadens ansvarige på temat och hävdade, efter att ha intervjuat en
polis på åklagarämbetets antinarkotikaenhet att bara USA-agenterna har rätt att öppna eld från helikoptrarna.
Diplomaten förnekade att USA-agenterna var de ansvariga. Men i
september 2017 publicerade New York Times den videofilm som spelats in under
DEA-agenternas massaker med infraröda kameror och som spelades upp i ett för
Pentagon genant förhör i USA-kongressen.
Ingen av dessa gigantiska flygande farkoster kom till de
drunknande miskitoindianernas hjälp igår medan ambassadens folk frotterade sig
med den honduranska eliten och dess generaler som inte heller kom till
undsättning till detta totalt bortglömda folk.
Juana Jackson, 28, var gravid i 6:e månaden när hon massakrerades av DEA-agenter som sköt från en helikopter Black&Hawk i gryningen den 11 maj 2012.
Clara Wood Rivas, mor till Hasked Brooks Wood, som bara var 14 år när han sköts ihjäl av DEA-agenterna.
Kubas hälsovårdsbrigad i Mosquitia
Det hör till saken att president Juan Orlando Hernandez för två
månader sa ”Tack och Hejdå” till den kubanska Hälsovårdsbrigaden. Sedan 1998
har den räddat livet på tiotusentals honduraner och inte tagit en enda peso i
betalt, älskade av de fattigaste honduranerna.
Hälsovårdsbrigaden anlände till Honduras efter den fruktansvärda
orkanen Mitch som tog 40.000 centralamerikanska liv. Fidel Castro sa, att
”brigaden ska vara kvar tills den har räddat livet på lika många som offren för
Mitch”.
FÖRSTÖRELSEN VID ORKANEN MITCH, 1998.
En kubansk läkare tar emot en patient i staden Lima, vid den honduranska karibiska kusten.
I november 2008 gjorde jag ett reportage just vid den plats som de
27 miskitoindianerna drunknade igår. Då reste sig ett litet sjukhus byggt av
utexaminerade garifunaläkare (svart folk, ”Black Caribs” som fördrevs från
Nigeria och senare San Vicenteöarna i Karibien under det 18:e seklet). Dessa
hade utexaminerats på den Latinamerikanska Medicinska Högskolan i Havanna, ELAM
och tillsammans med kubanska läkare från hälsovårdsbrigaden som utplacerats i
Iriona, vid den karibiska kusten i Honduras, byggde de ett tvåvånings sjukhus
där civilbefolkningen tog aktiv del.
Fidel och Kuba skänkte en stor del av utrustningen men även en
fackförening i Kalifornien bidrog. Efter flera års drift, där den honduranska
staten bara betalade en av läkarnas löner, lades sjukhuset ned i stället för
att staten anslog pengar för att skapa grunden för den mänskliga rätten till en
basal sjukvård.
De två garifunaläkarna, Luther Harry Castillo och Cheni Doloso i november 2008, utexaminerade i Havanna framför sin stolthet, ett litet sjukhus med interna sängar för patienterna i denna del av Mosquitia som aldrig tidigare har haft den mänskliga rättigheten. I dag är det nedlagt, den honduranska regeringen ville inte anslå mer pengar än för en läkare.
Nicaragua och liken som ruttnar i honduranska Mosquitia
I Mosquitia och dess centrum Puerto Lempira, har invånarna
elektricitet bara under ett par timmar per dag. På andra sidan gränsen, i
Nicaragua, råder det motsatta förhållandet trots att topografin är nästan
identisk. I Nicaragua täcker nu elnätet 96 procent av landets territorium. I
huvudstaden Tegucigalpa har hundratusentals fattiga invånare inte ens rinnande
vatten eller avlopp. I Honduras har fram tills igår 79 människor dött i
blödande dengue medan 15.800 är smittade av dengue/myggan.
I honduranska Mosquitia ruttnar nu liken som skulle transporteras
till huvudstaden för i Mosquitia finns det inga rättsläkare eller infrastruktur
som kan utföra den lagskyldiga obduktionen. Tegucigalpa, som bara kan nås via
flyg kostar 8000 Lempiras, 323 dollar eller 3015 svenska kronor i ett land där
minimilönen uppgår till samma summa.
I Mosquitia kan inga svåra olycksfall eller sjukdomar behandlas
och med den extrema fattigdomen och den totala bristen på arbete dör folk för
det finns inga pengar att flyga till Tegucigalpa för vidare behandling. Under
två månader har läkare, sjuksköterskor och lärare, uppbackade av ett helt folk,
kämpat och dött på gatorna för att resterna av den allmänna sjukvården och
utbildningen INTE ska privatiseras, vilket IMF krävt för att betala ut ett lån
på 311 miljoner dollar.
I Nicaragua kan nu huvudstadsbon ta bilen/bussen från Managua och
på åtta (8) timmar är han i Bluefields, på atlantkusten efter att
vänsterregeringen för en månad sedan invigde den nya vägen. Sak samma till
norra Nicaragua och dess motsats till Mosquitia.
Nicaragua är bara inte ett underbart turistland, det satsar och investerar i social och ekonomisk utveckling för sina medborgare. 96 procent av landet är nu täckt med elektricitet vilket är nästan en fördubbling sedan vänsterregeringen tog över i januari 2007. Satsningen sker framför allt inom sol och vind och andra alternativa energikällor.
Elnät och internet på Nicaraguas atlantkust
På atlantkustens mest avlägsna byar har elnätet byggts ut
dramatiskt under de elva åren av sandiniststyre. Där det inte finns ett direkt
elnät, har regeringen upprättat både solpaneler som internetanslutningar för
den mest avlägsna indianby.
Men i Nicaragua dimper det inte ner några ”Gröna Baskrar” eller
DEA-agenter som massakrerar civilbefolkningen. Nicaragua är det enda landet i
Centralamerika där kokainkartellerna inte lyckats upprätta ett ”brohuvud”,
trots att de försökt att köpa både politiker som hela samhällen med sina
miljarder dollar. Ett bevis på att befolkningen hellre vill ha en bra gratis
och allmän sjukvård och utbildning bekräftades den 22 mars då sandinisterna
vann alla utom en kommun i borgmästarvalet på atlantkusten.
I Honduras däremot, är president Hernandez orolig för framtiden.
Hans bror greps i Miami i september 2018 och anklagas av åklagaren för att vara
en bricka i den honduranska Chirizoskartellen, en lokal filial till de
colombianska och mexikanska kartellerna som tankar sina plan i just honduranska
Mosquitia.
Där landade Tony ”Montana” Hernandez´ helikopter som flög 600 kilo
kokain från Costa Rica. ”Montana” riskerar att få tre livstidsstraff och
honduranerna säger att de bara väntar på att liknande anklagelser mot storebror
ska komma snart.
Läkare, lärare, studenter, sjuksköterskor och folket i gemen gick den 30 maj i år ut i hundratusentals i en kamp för att slå tillbaka försöken att privatisera sjukvård och utbildning. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON
En vanlig syn i Tegucigalpa, hus utan fönster, bara galler för att hålla tjuvar ute och vattendrag under i ett land där denguen under de senaste månaderna har skördat 79 liv och 15.800 personer är sjuka i hög feber av myggan som sprider viruset.FOTO: MIRIAM EMANUELSSON
Borgmästare i Honduras som vill
ha nicaraguanskt medicinsk hjälp
Quintin
Soriano, borgmästare i Honduras´ fjärde största stad Choluteca, uppgav i dag
att han kommer be Nicaraguas president om medicinsk och sjukhushjälp för den
honduranska staten och regeringen bryr sig inte om vad som händer i denna del
av Honduras, sa borgmästaren.
I
södra Honduras återfinns den så kallade “Torra korridoren”, där temperaturerna
uppgår till 35-45 grader, året runt. Här drabbas människorna i sin extrema fattigdom
av lepra och tuberkulos.
–
Det är pinsamt att vi måste vädja om stöd hos ett annat land där hälsovården
och medicinerna är mycket billigare. Men hur som helst har vi ansökt om att få
träffa president Daniel Ortega för att sondera på vilket sätt han kan hjälpa
denna kommun, sa Soriano, som tillhör det liberala partiet i Honduras.
Den militära statskuppen i Honduras ägde rum den 28 juni 2009. Den
har för övrigt inga svenska medier, inte ens den svenska vänsterns
veckotidningsalster uppmärksammat trots att statskuppen var inledningen på den
juridiska kontrarevolution i Latinamerika som skulle komma att drabba Lula,
Dilma och Paraguays president Fernando Lugo och Argentinas Christina Fernandez
de Kirchner. Men sedan 2009 har inte ett enda sjukhus byggts i Honduras, trots
att befolkningen vuxit med över en miljon människor.
Men hos ”Tvillingen” Nicaragua, med en miljon färre invånare men
med lika stort territorium har 16 nya sjukhus och ett helt nytt nät av fasta
och mobila kliniker byggts under sandinistregeringens tolv år vid makten. Nu
ska landets största sjukhus byggas i Nicaraguas andra stad, Leon, cirka 15 mil
från leprans och tuberkulosens Cholutecaregion.
Men JOHN BOLTON, Trumps folkmordsrådgivare hävdar att Nicaragua
tillhör ”TYRANNINS TROJKA” där de gör sällskap med Kuba och Venezuela.
Kan man tänka sig!
Ett av 30 offer för repressionen mot honduranerna som protesterade mot valfusket.
”Trettio politiska mord men Honduras´
regering bryr sig inte”
Rubriken ovan är den grävande
journalistorganisationen Cespads. När presidentvalets slutsammanräkning tre
dagar efter att de sista vallokalerna hade stängts den 26 november 2017, gick
valet inte i den sittande högerpresidentens favör. Men då, på onsdagskvällen
den 29 november hängde sig plötsligt dataservern hos Valtribunalen.
Den stod still i 36 timmar medan
teknikerna formaterade (SIC!) serverns hårddisk och raderade alla inrapporterade
valresultat. 36 timmar senare, när röstsammanräkningen återupptogs, hade den
sittande presidenten gått om oppositionskandidatens fem procents övervikt och
ledde nu ”tack vare böndernas röster” med 1,7 procent. Och det blev
”övervikten” och en ny presidentperiod för Juan Orlando Hernandez.
RESULTATET ORSAKADE ETT smärre uppror som pågick i två månader. OAS som är lika snabba som ”Lucky
Luke”, han som drar snabbare än sin skugga, när det gäller rekommendationer och
krav och hot mot Venezuela, Kuba och Nicaragua höll i en månad på att vela fram
och tillbaka men OAS-delegations ledamöter och tekniker reste till slut
tillbaka till sina respektive hemländer. Dessförinnan hade de uppmanat Honduras
att införa reformer inom det korrumperade valsystemet. Men den sittande makten vägrar
röra ett finger, för valsystemet är garanten för det institutionaliserade
valfusket.
I kölvattnet mördades 22 protesterande
honduraner av arméstyrkor medan åtta mördades av andra repressiva polisiära organ.
VIDEO: Armépatrull skjuter skarpt efter vi avslutat en intervju:
Cespad konstaterar i en omfattande
utredning att bara två av dessa 30-tal mord på honduraner har utretts medan
övriga mord förblir, som 98 procent av mord i Honduras, i glömska.
Vad som händer om liknande händelser
uppstår i de tidigare tre nämnda länderna vet vi. Folkmordskvintetten i Vita
Huset (Trump, Pence, Pompeo, Bolton och Abrams) är snabba med att hota med
sanktioner och militära interventioner som om de vore uppdaterade prototyper av
John Wayne.
Sveriges Radios reporter Pablo Dalence (infällda bilden) deporterades klockan 05.00 i måndagsgryningen från Honduras till El Salvador. På bilden ett exempel på den gigantiska militarisering av 20.000 armésoldater som oppositionen anser vara en bekräftelse på att Honduras lever under en diktatur värre än den som upprättades den 28 juni 2009 i den militära statskuppen.
Honduras deporterar reporter från Sveriges
Radio
Av Dick Emanuelsson
TEGUCIGALPA / 2019-07-01 / Sveriges Radios
reporter Pablo Dalence deporterades klockan 05.00 i gryningen från Honduras
till El Salvador efter att de honduranska migrationsmyndigheterna vägrat honom
inresa i landet. Oppositionen rasar mot beslutet som de anser är ytterligare
ett uttryck, som de säger, ”för hur diktaturen försöker strypa pressfriheten
och dölja den dramatiska verkligheten i den centralamerikanska nationen”.
Journalisten
PABLO DALENCE från Radio Sweden anlände
till Honduras i söndags. Hans uppgift bestod i att göra ett eller flera
reportage om de tio åren som gått sedan den militära statskuppen den 28 juni
2009. När han landade på Tegucigalpas internationella flygplats Toncontin International Airport, förhördes
han av migrationspolisen, som i princip också är en gren av den hemliga
politiska polisen. Därefter deporterades Dalence i gryningen måndag morgon till
El Salvador.
Fyrtio mördade journalister sedan 2009
Organisationen
C-Libre är en sammanslutning av honduranska journalister vid sidan av det korrumperade
Journalistkollegiet och representanter för organisationen anlände till
Toncontin för att försvara Dalences rätt att utföra sina journalistiska
uppgifter i Honduras och att hans arbete skulle respekteras. Men förgäves, Dalence
utvisades av den regim som utpekas av människorättsorganisationerna för att
vara ytterst ansvarig för att över 40 journalister har mördats sedan den
militära statskuppen den 28 juni 2009.
En faksimil från dagstidningen El Heraldos framsida över ett av de många morden på journalister i Honduras.
En av
de som gick i spetsen mot kuppmakarna är Carlos
Eduardo Reina, medlem av den högsta ledningen av vänsterpartiet Libre (Libertad y Refundacion), landets största
parti som säger sig ha blivit bestulen på två valsegrar 2013 och 2017.
Flera deporterade
– I dag
(måndag) klockan 10:30 skulle jag ha ett möte med journalisten Paul Dalence från
Sverige. En kollega till honom här i Honduras tog kontakt med mig och undrade
om jag kunde ställa upp för en intervju med Dalence som skulle landa på
Toncontin söndag eftermiddag. Jag sa ja och vi bestämde att träffas 10.30 i
morse. Men till min förvåning fick jag i morse veta via den honduranska
journalisten att Dalence hade gripits i söndags eftermiddag när han landade på Toncontin.
Där tillbringade han hela natten och i morse blev han deporterad till El
Salvador, säger Reina när jag träffar honom i Tegucigalpa.
Carlos Eduardo Reina.
FOTO: RADIOHOUSE.HN
Han
berättar att inte bara Dalence hade vägrats inresa till Honduras för att göra
reportage. Även den latinamerikanska tevekanalen Telesurs mexikobaserade
reporter greps och vägrades först inresa. Men beslutet ändrades dagen efter.
Ett flertal latinamerikanska representanter som skulle ha deltagit i en hearing
om statskuppen för tio år sedan från olika länder vägrades också inresa och
tvingades återvända till sina hemländer.
Huvudstaden totalt militariserad
·Är regimen rädd för att omvärlden och
medierna ska ta del av den honduranska verkligheten som att 40 honduranska
journalister har mördats sedan statskuppen och att huvudstaden Tegucigalpa militariserades
under de senaste dagarna med 20.000 armésoldater och militärpolis?
– Exakt, regimen är rädd för den är
märkbart försvagad efter de senaste månadernas massiva protester. Många av de
internationella delegaterna kunde inte resa in i Honduras. Diktaturen lämnade inte
några som helst motiv och bröt mot gällande lagar. De anländande hade giltiga
pass och flera av dem behöver heller inget visum för inresa (vilket gäller för
svenskar). De möttes bara av beskedet att ”här kommer ni inte in”! Med all
säkerhet ville regimen inför omvärlden inte visa upp den militarisering av
landet som ägt rum de senaste veckorna, som är värre än un der militärkuppen
för tio år sedan. Åtgärden visar bara att regimen är desperat och tror, att
genom att stoppa inresa för journalister ska de kunna förhindra att människor
ute i världen ska se Honduras med andra ögon.
USAID upprättar ”journalistprofiler”
Närmare etthundra honduranska journalister
(och en svensk) omfattas av ett särskilt skydd som utgår från ett sedan två år
inrättad organ. Det har som uppgift att öka den fysiska säkerheten för
journalister i Honduras. Men organet är under stark kritik och många anser att
USAID, som finansierar organet upprättar personakter om vad journalisterna
skriver om, var de arbetar, hur hela infrastrukturen över deras resvägar, bostad
och arbets- och levnadsrutiner i praktiken är ett spionagearbete för ett
USA-organ som många i Latinamerika anser vara en civil fasad av CIA.
DAVID ROMERO (till vänster) och Rony Martinez, bägge reportrar på Radio Globo när militären ockuperade landets största radiokanal som militariserades och förbjöds under lång tid efter statskuppen. Romero dömdes i början av 2019 till nästan elva års fängelse för att ha avslöjat en stöld inom socialförsäkringssystemet på närmare 350 miljoner dollar med förgreningar till den sittande presidentens regering. Men i omvärlden talas det bara om Venezuela.
Carlos Eduardo Reina menar också att regimen
försöker konsolidera den internationella tystnaden om vad som händer i Honduras
och att journalister skjuts ihjäl i en omfattning som bara kan jämföras med
Mexiko. Men inte bara det fysiska våldet utan även munkorgarna som honduranska journalister
anser att de utsätts för av regeringen Juan Orlando Hernandez.
Munkorgslagar mot journalister
– Ett exempel är de tio år och åtta månaders
fängelsestraff som journalisten David Romero just nu avtjänar sedan några
månader. Han uttryckte sig vulgärt sex gånger mot en kvinnlig advokat och med
den förevändningen dömdes han till det makabra straffet att avtjäna mer än ett
decennium i fängelse. Men det är en hämnd för de avslöjanden han har gjort vad
gäller korruption inom regeringen.
Förra veckan attackerades studenterna på
landets allmänna universitet (UNAH, Universidad
Autonoma de Honduras) som protesterar sedan en månad mot försöken att privatisera
utbildning och hälsovård. Studenterna ockuperade vägen framför universitetet
och attackerades av den med AK-gevär utrustade militärpolisen som lyder under
armén och inte den nationella polisen.
Sex studenter skottskadades av
arméenheterna när dessa trängde in på det autonoma universitetsområdet och
besköt tusentals studenter som också utsattes för massiva tårgasattacker. Det
är i den ”arbetsmiljön” vi reportrar arbetar under.
– Reportern Giovanni Estrada från den
oppositionella tevekanalen UNETV fick sin arm förstörd för resten av sitt liv
när han besköts med AK-gevär under en manifestation. Men medierna i världen
ägnar sig mer till att beskriva händelser i Venezuela och Nicaragua medan den
dramatiska verkligheten förtigs, summerar Carlos Eduardo Reina.
En av de skottskadade studenterna
på UNAH.
Video: Militär/armépolisen skjuter skarpt mot studenterna på UNAH:
