Honduras: De lämnar allt bakom sig och går till fots från Honduras till gränsen till USA på flykt undan terror och hunger

Fler än 200 barn varav den yngsta är tre månader deltar i Karavanen genom Centralamerika och Mexiko mot gränsen till USA. FOTO: CRITERIO.hn.

Honduras: De lämnar allt bakom sig och går till fots från Honduras till gränsen till USA på flykt undan terror och hunger

”Nu kommer vi, Donald Trump”!

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2018-10-13 / Klockan slog 05.30 i morse då ropen började skandera: ”Nu kommer vi, Donald Trump”! Trettonhundra (1300) honduraner lämnade bussterminalen i Honduras näst största stad San Pedro Sula för att till fots vandra genom Centralamerika och Mexiko till USA:s gräns. De vet att utsikterna om att få asyl i landet med en president som anser att de länder som dessa desperata människor kommer i från är ”rövhålsländer”.

Eller att Trumps målsättning under sin mandatperiod är att bygga kontinentens största mur för att för hindra att just dessa 1300 människor ska kunna arbeta och leva i USA utan rädsla av att dödas av psykopatiska gäng och att börja ett nytt liv. För bakom sig lämnar de ett liv av obeskrivligt våld och ekonomisk misär.

152 kilometer ska de gå i dag lördag för att komma fram till Santa Rosa de Copan. Det blåa är Karibien, den norra kusten i Honduras.

500 000 migranter varje år

Synen så här på lördagsförmiddagen är verkligen gripande. Mödrar eller fäder som bär sina barn på armen eller ryggen, ensamstående män eller kvinnor i alla åldrar och till och med rullstolsbundna människor går under en stekhet sol mot den honduranska staden Ocotepeque vid gränsen till Guatemala. Alla vill de börja ett nytt liv för det som det lämnar bakom sig är ett liv i permanent spänning, antingen för att riskera bli mördad eller bli av med hem och de små inkomster de haft. Målsättningen är att ta sig fram till den guatemalanska-mexikanska gränsstationen Tapachula, i Mexiko och där ansöka om skyddsasyl hos den mexikanska kommissionen för flyktingar.

Hur är det möjligt, kanske en europé tänker, ”att söka skydd i våldets Mexiko”!? Men så är det, för medan de stora korporativa medierna koncentrerar ALL sin uppmärksamhet mot venezuelaner som lockats till åtta sydamerikanska och karibiska länder under 2018, har den centralamerikanska tragedin, med 500.000 människor, som varje år försöker ta sig över gränsen mellan Mexiko och USA fått en minimal uppmärksamhet, än mindre när det gäller det okända Honduras.

400 centralamerikanska migranter dödades under 2017 på sin väg mot gränsen till USA. På bilden färdas hundratals papperslösa på "La Bestia", tåget som går från södra till norra Mexiko.

Karavanen växte explosionsartat

Bartolo Fuentes är koordinatör för karavanen och säger att honduranerna kommer från alla delar av landet, men främst kusten. Han menar att de mexikanska myndigheterna har ansvaret att studera varje fall för sig för att kunna ge en skyddsstatus.

– De har rättigheter som medborgare i världen att ansöka om skydd i annat land när landet de lever i inte kan erbjuda en säkerhet för deras liv, och inte heller skapar de materiella möjligheterna att överleva med, understryker Fuentes.

– Denna karavan organiserades av flera lokala grupper i städer som Tegucigalpa, La Ceiba, San Pedro Sula och Colon och de trodde att en grupp på maximalt 160 personer skulle utgöra karavanen. Men när de sociala nätverken började att aktiveras växte antalet och vi kunde aldrig föreställa sig att det skulle anta en sådan dimension, säger Fuentes.

Bartolo Fuentes intervjuas av den svenska reportern Dick Emanuelsson. FOTO/arkiv: MIRIAM EMANUELSSON.

Tvåhundra barn, det yngsta tre månader

När vi intervjuar honom har det gått åtta timmar sedan karavanen inleddes och under marschen har ytterligare 400 personer i länet Santa Barbara anslutit sig.

– De har tillkommit under marschens gång. En stor del är kvinnor och det finns även 200 barn, det yngsta så ungt som tre månader.

Karavanen är i skrivande stund på väg mot Santa Rosa de Copan och går in i vad som är lenkaindianernas regioner. Fuentes säger att två bussar har ställts till förfogande av honduranernas solidaritet som följer karavanen timme för timme. Bussen ska främst ställas till förfogande för kvinnor med barn som under de 152 kilometrarna från San Pedro Sula till Santa Rosa de Copan lider av de enorma umbärandena och den skoningslösa solen. När solnedgången kommer sjunker också temperaturen och de intensiva tropiska skyfallen som faller varje eftermiddag och kväll under denna tid på året är en stor hälsofara för barnen. Men de har inga andra alternativ, säger de. I Santa Rosa de Copan kommer karavanen slå läger i kväll (lördag).

* Hur motiverar människorna beslutet att lämna allt bakom sig? Vi vet att det finns mycket våld och misär i Honduras, men ändå, överge allt?

– Situationen är mycket kritiskt i Honduras och folk ser ingen möjlighet till politisk-ekonomisk förändring. Hoppet är en förändring men vi ser den inte, säger Fuentes.

Den förre USA-ambassadören i FN, Nikky Haley gjorde ett stort mediaspektakel vid gränsövergången mellan Cucuta (Colombia) och San Antonio (Venezuela) den 7 augusti då hon med ryggen mot Venezuela sa att "det finns en diktator i Venezuela" och lovade de venezuelanska migranterna allt stöd. Varför inte samma generösa inställning till de som befinner sig mycket närmare?

Humanitär katastrof i Honduras eller Venezuela?

* I juni 2017 polemiserade Honduras utrikesminister Maria Dolores Agüero mot sin venezuelanska motsvarighet under en session i OAS (de Amerikanska Staternas Organisation) [https://youtu.be/2EFKBKJ_O5k]. Agüero sa att “prata och sluta ögonen är inte det korrekta. Vi kan inte undandra oss att tala om Venezuela. Vi är kallade att agera”! Hur avläser du detta uttalande ställt i förhållandet i det egna Honduras?

– Venezuelanerna som lämnade sitt land uppmuntrades att resa ut av regeringar på kontinenten och de fylldes av hopp om bostad och arbete. Här i Honduras, NEJ!, säger Fuentes indignerad över vad han menar är ett stort politiskt hyckleri, inte bara från honduranska politiker och medier utan även från större delen av de internationella medierna och regeringarna som kritiserar och anklagar Venezuelas regering för den provocerade migrationen men blundar för misären och exodus i sina egna regioner.

– Därför är anslutningen så stark, för ursprungligen hade de som organiserade Karavanen kalkylerat med cirka 200 personer. Men efter att det började cirkulera på de sociala nätverken anslöt sig 1300 personer under 24 timmar.

Trump pressar Guatemala att stoppa Karavanen?

Fuentes säger att han är orolig för hur de guatemalanska myndigheterna kommer att agera när Karavanen anländer till gränsstationen Aguas Calientes. Det borde normalt inte vara några som helst problem för alla centralamerikaner med ID-kort, med undantag för Costa Rica, reser fritt mellan länderna. Men i bakgrunden finns Donald Trumps diktat och makt om hur han ser på sin ”bakgård”.

* Du tror att Trump pressar de guatemalanska myndigheterna att inte släppa in Karavanen?

– Jovisst, det kan bli restriktioner vid gränsen och det oroar oss så klart.

De tre presidenterna från den "Norra Triangeln", El Salvadors Salvador Sánchez Cerén; vicepresident Mike Pence; Guatemalas Jimmy Morales och Honduras´ Juan Orlando HernándezFrån ett möte i juni i år. På mötet i torsdags deltog El Salvadors vicepresident Óscar Ortiz, inte Cerén.

USA-regeringens hot mot Centralamerika

* I torsdags (11 oktober) hölls ett möte mellan vicepresident Mike Pence och de tre presidenterna för den ”Norra Triangeln (El Salvador, Honduras och Guatemala) där Pence kritiserade den salvadoranska regeringens för dess diplomatiska erkännande av Folkrepubliken Kina, samtidigt som han anklagade de tre länderna för att inte stoppa migrationen som från Honduras har ökat med 61 procent det senaste året, enligt Pence. Hur tolkar du detta uttalande?

– Vad de (USA, Pence) gjorde var att utfärda hot. De tror att de ska kunna undvika migrationen enbart för att de säger ”till USA kommer du inte in”! Folk kommer inte att stoppas för det, de försöker på alla vägar ta sig dit i alla fall.

– För här i Honduras har de inga som helst perspektiv. Vad det handlar om är att den honduranska regeringen håller sig uppe med hjälp av USA-regeringen. Därför finns det en direkt motsägelse vad de vill och vad de säger. De vill inte att folk ska ge sig av norrut men de vet att folk beger sig dit på grund av den situation de lever under. Dessutom förvärrar regeringen (Juan Orlando Hernandez) den ekonomiska och sociala situationen och de (USA) stöder dem I klartext är de själva som framkallar migrationen.

* Det fragmenterade statliga energibolaget ENEE aviserade att de höjer tarifferna med 18 % från och med den 1 oktober.

– De ökar priset på ägg, på hushållsgasen, de tvingar på alla bilägare att byta nummerplåt för 21 dollar, allt har blivit dyrare men det största problemet, Dick, är att det inte finns arbete för Honduras folk! Det är en fruktansvärd situation.

På väg från Honduras mot ett ovisst öde i Centralemerika och Mexiko, migranter i alla åldrar, kvinnor och män och till och med rullstolsbundna. FOTO: CRITERIO.hn

Företagens Svarta listor

– Det finns också ett nytt fenomen som förvärrar krisen. Arbetssökande från bostadsområden med rykte om att vara våldsamma och konfliktfulla utsätts för de Svarta Listorna som företagen har upprättat. Bor du i området Nueva Capital eller Chamelecón (som har stora sociala ekonomiska problem) får du inget jobb.

– Vad gör en ung grabb eller tjej som bygger upp en liten verksamhet som efter en tid kanske får framgång men som då utsätts för en ”krigsskatt” (av de kriminella gängen)? Vad har han då för utsikter? Absolut inga! Och det är det som hänt i Honduras. Och för oss över 35 är det kört för länge sedan. Men det mest allvarliga är att det finns inga jobb för ungdomen.

Natten börjar falla och ”Los Caminantes”, marschdeltagarna, svettas och kämpar vidare mot Santa Rosa de Copan. Där ska möten hållas för att medvetengöra befolkningen om vikten av solidaritet.

– På söndag bär det av mot Ocotepeque, vid gränsen mot Guatemala och det är där vi är rädda för att den guatemalanska polisen kommer använda repressiva medel mot oss.