PROTESTERNA I HONDURAS: USA-ambassadens ingång i lågor efter pressmeddelande i morse

Ingången till den vanligtvis välbevakade USA-ambassaden i Honduras´ huvudstad Tegucigalpa i dag, fredag den 31 maj 2019, i lågor. I april 1988 brändes USA:s konsulat och tre människor dödades av ambassadens krypskyttar. Hatet mot USA:s användning av honduranskt territorium i sitt krig mot sandinistregeringen i Nicaragua och USA:s stöd till diktaturen i El Salvador mot vänstergerillan FMLN samt dess permanenta inblandning av Honduras´ inre angelägenheter fick droppen att rinna över bägaren. Flera av de inblandade så som vänsterledaren Roger Gonzalez "försvann" senare, ett av 200 offer för den statsterrorism som USA instruerade och tränade via honduranska militärer och poliser. Dödsskvadronen "Bataljon 3-16" var ett sådant illustrativt exempel.

PROTESTERNA I HONDURAS:

USA-ambassadens ingång i lågor efter pressmeddelande i morse

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIUGALPA / 2019-05-31 / Vid lunchtid i dag fredag 31 maj, andra dagen av generalstrejk och protester med vägblockeringar på ett 30-tal platser i den centralamerikanska nationen, placerade ett antal maskerade män helt lugnt 6-7 bildäck vid den tillfälligt (Sic!) obevakade ingången till USA:s ambassad i huvudstaden Tegucigalpa och tände på. På taket rörde sig ambassadens krypskyttar sig oroligt men hade förmodligen problem att se något för den täta röken som steg mot dem.

Under hela eftermiddagen har det spekulerats om det är en grupp infiltratörer från den honduranska regimen eller en autentisk vrede mot USA:s politik mot Honduras som föranlett attacken. Den rubriceras som mordbrand och är ett allvarligt brott eftersom det riktades mot en diplomatisk legation som regleras enligt Wienkonventionen.

Att USA bryr sig minimalt om internationella regler och konventioner bekräftades efter att Trump tillät hans självutnämnde ”interimspresident” i Venezuela, Juan Guaidó, att ta över, helt i strid mot Wienkonventionen, Venezuelas ambassad i Washington. I FN är det president Nicolas Maduros regering som är den legitime medlemmen och har plats och där mer än 150 stater har diplomatiska förbindelser med Venezuelas regering, inte med Nickedockan Guaidó.

I dag har den andra dagen av generalstrejk mötts med en repression utav sällan skådat slag och i huvudstaden har regelrätta slag genomförts mellan demonstranter som, när de attackerats med tårgas har besvarat repressionen med det till buds enda vapnen, stenar. Det är uppenbart att regimen förlorar allt mer kontroll över situationen i landet som till stora delar är paralyserat på grund av vägblockaderna.

Anhöriga i Kommittén för de Försvunna under 1980-talet, då den starke mannen i Honduras var USA-ambassadören John Dimitri Negroponte protestererar framför USA-ambassaden i Tegucigalpa då Negroponte kom på ett besök för några år sedan. FOTO: DICK EMANUELSSON.

USA-ambassadens pressmeddelande

Det är denna situation som fick en oroad USA-ambassad att i morse publicera ett pressmeddelande som möttes med en autentisk vrede, en kommuniké som förlöjligades i de sociala nätverken. Det är mycket svårt att hitta någon som ser med sympati på den direkta permanenta inblandningen från USA:s sida i Honduras där de ser på honduranerna som om de inte vore vuxna självständigt tänkande människor.

Honduranerna har gott minne och minns när den t.f. USA-ambassadören, överstelöjtnanten och reservisten i USA:s marinkårsstyrkor, HEIDI FULTON sammankallade pressen i Valtribunalens högkvarter och förklarade att State Departement ansåg att valet den 26 november 2017 hade gått rätt till och att ”USA:s man i Honduras”, Juan Orlando Hernandez är president för de kommande fyra åren.

Det var den 30 november 2017 då valsammanräkningen från valet den 26 november hade avbrutits och valservern stod still i 36 timmar medan hårddisken formaterades och all information från valsammanräkningen raderades. Vid avbrottet ledde oppositionens presidentkandidat med ointagliga fem procent efter att 61 procent av rösterna hade räknats. Efter att valservern hade ”reparerats” kom de första siffrorna som visade att den sittande presidenten ledde med 1,5 procent efter att ”rösterna från landsbygden” hade räknats.

Oppositionen anklagade både Valtribunalen som USA-ambassaden som delaktiga i vad de ansåg vara ett ”flagrant valfusk”. Och protesterna blev våldsamma och arméns säkerhetsstyrkor sköt ihjäl 22 människor under de två månader protesterna pågick.

USA-ambassadens kameror "neutraliserades" innan ingången antändes.

”Vi står inte ut längre”!

I USA-ambassadens pressmeddelande [1] denna fredagsmorgon understryker Heidi Fulton:

”Som vän och allierade till Honduras´ folk och regering gör USA:s ambassad en uppmaning till alla honduraner att avstå från våldsaktioner. Vi understryker nödvändigheten av att lösa sina meningsskiljaktigheter under fredliga former och med respekt för den allmänna ordningen”.

Hur tolka detta första stycke i uttalandet?

För det första markerar USA-ambassaden att den fortfarande har förtroende för regeringen JOH och ser den som sin allierade. Det är ett viktigt uttalande för regimen eftersom motsatsen skulle innebära att regimen faller som ett korthus. Det totala beroende till USA är historiskt sett ett faktum, med undantag för regeringen Manuel Zelaya som också kom att störtas under överinseende av Hillary Clinton, den 28 juni 2009.

För det andra är USA-ambassaden mycket oroad över att protesterna mot regimen och dess lagdekret om att privatisera utbildning och sjukvård har antagit proportioner som har överraskat den förkrossande majoriteten av medier och politisk elit, i och utanför Honduras. Men, som honduranerna själva säger; ”Vi står inte ut längre, det finns varken arbete eller social säkerhet, folk hungrar och terrorn från ordningsmakt och organiserad brottslighet går över alla bräddar”. Det spelar ingen roll hur många uppfordrande pressmeddelanden USA-ambassaden publicerar, honduranens förakt mot Grannen i Norr ökar för varje pressmeddelande.

En militariserad polisapparat som anklagas av oppositionen för att attackera utan den minsta provokation. Den peppargas som används är oerhört farlig för människans lungor och luftvägsystem eftersom det fräter sönder kroppens organ.

Kontrollerar rättsapparaten

”Framgången för landet är avhängigt i hur man lyckas utveckla demokratin via samtal baserade på ömsesidig respekt. Även om skillnaderna i uppfattningar kan tyckas vara stora, kan Honduras´ regering, civilsamhället (tala om ett slitet uttryck för det innefattar alla utom de uniformerade!!), den privata företagssektorn och Honduras´ folk lyckas via en konsensusdialog som gynnar alla”.

“BULLSHIT”! SAMMANFATTAR DEN honduranska oppositionen USA-ambassadens försök att behandla honduranerna som skolbarn via dessa rekommendationer. USA-ambassadens har gett sitt erkännande till den man som anklagas för att via administrativa beslut ha tagit kontroll över och har placerat sitt folk i Högsta Domstolen, Författningsdomstolen, Åklagarämbetet, att via Kongressen genomfört kuppartade beslut där oppositionens ledamöter inte ens kallats.

En skattereform har genomförts där alla finansiella ärenden eller bankuttag pungslås med fyra procent som är en ”säkerhetsskatt” för militarisering av samhället. Dessa pengar redovisas inte. Det vill säga, det finns ingen demokratisk kontroll över dessa miljonsummor. Inte ens parlamentsledamöterna vet hur mycket av denna skatt som går in i den budget som finansierar presidentens egna beslut.

En despotisk regim

Regimen betraktas av historiker och sociologer som den mest odemokratiska och despotiska regim som Honduras, med undantag för ett par av de militärjuntor som styrt efter respektive militärkupp, har haft sedan självständigheten från den spanska kolonialmakten.

Honduranska, centralamerikanska immigranter på "La Bestia", det mexikanska tåget som varje dag har hundratals om inte tusentals flyktingar undan hunger och terror. Trump säger att de kommer från "rövhålsländer" och de är "tjuvar och slödder".

USA-ambassadens förslag om ”konsensusdialog” med regimen bemöts därför av honduranerna med ett gapskratt, totalt verklighetsfrämmande, anser de.

”Alla vill vi se en lovande framtid för detta land. Nu har ögonblicket infunnit sig att tänka på välstånd för alla barn och ungdomar, att arbeta gemensamt för att förverkliga denna lovande demokratiska och förenade framtid som alla honduraner förtjänar”.

Detta stycke anses direkt patetiskt och är kanske det som mest retat och gjort honduranerna ursinniga. Honduras är det näst fattiga landet på den amerikanska kontinenten. Enligt det ekonomiska FN-organet Cepal är 46 procent av honduranerna extremt fattiga och 68 procent lever i fattigdom.

Ni kanske minns vad Donald Trump, USA-ambassadens arbetsgivare, sa under den tredje veckan 2018? Trump sa att han betraktade Honduras, El Salvador och Haiti som ”rövhålsländer” varifrån immigrantskaravaner ”med tjuvar, knarklangare och våldtäktsmän kommer”.

Det är den man som är ytterst ansvarig för en immigrationspolitik som lett till att sex barn från Guatemala och Honduras under de senaste månaderna har dött i de läger som står under kontroll av USA:s immigrationsmyndigheter. Men USA-ambassadens pressmeddelande uttrycker såååååå stark oro för Honduras ”alla barn och ungdomar”.

Om det är reella protesterande honduraner som antände ingången till USA-ambassaden vid middagstid i dag, fredag, det vet vi ännu inte. Men att aktionen applåderades är ingen hemlighet.

Noter:

[1] USA-ambassadens pressmeddelande

https://hn.usembassy.gov/es/declaracion-de-la-embajada-de-los-estados-unidos-en-honduras/

President Juan Orlando Hernandez är den ende, vid sidan av Brasiliens Bolsonaro som har flyttat sin ambassad till Jerusalem, applåpderad av Trump och Netanyahu. På bilden en stor patrullbåt för 50 miljoner dollar som Honduras har köpt av Israel samt drönare och stridsflyg till ett värde av 209 miljoner dollar. Samtidigt skickar Läkarkollegiet i Honduras ut "S.O.S." om att det inte ens finns bedövningsmedel på de allmänna sjukhusen för att opererar patienterna.

28 juni 2009: Militär statskupp i Honduras

ARMÉENHETER som hade ockuperat presidentpalatset observerar hur de är omringade. FOTO: DICK EMANUELSSON.

28 juni 2009: Militär statskupp i Honduras

Av Dick Emanuelsson

TEGUCIGALPA / 2019-05-24 / Om en månad är det tio år sedan vi stod där klockan 06.30 på morgonen och såg hur det honduranska flygvapnets tre F5-stridsplan flög på låg höjd över huvudstaden Tegucigalpa för att markera den nya dagen. Statskuppen var ett faktum. I spetsen för denna stod kongressens liberale ordförande Roberto Micheletti och general Romeo Vazquez. Och innan elektriciteten bröts i hela landet hördes uppmaningen från tevekanalen Telesur om att bege sig till presidentpalatset för att försvara den konstitutionelle presidenten Manuel Zelaya Rosales.

Luther Harry Castillo och reportern Dick
Emanuelsson. FOTO: MIRIAM E.H.

Det var LUTHER HARRY CASTILLO, den svarte garifunasläkaren, utexaminerad året innan på ELAM, den Latinamerikanska Medicinska Högskolan i Havanna, som gjorde uppmaningen i Telesur. En timma senare stod det 100.000 honduraner som omringade presidentpalatset som var ockuperat av pansarvagnar, infanterisoldater och militärhelikoptrar, ”Made in USA”! Men president Manuel Zelaya hade redan kidnappats i sitt hem av 100 militärer ur arméns specialstyrkor som genomborrade porten med sina AK-gevär.

EN PANSARVAGN MED kanonen riktad mot de obeväpnade tusentals honduranerna. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Presidenten i bara pyjamas fördes till flygplatsen Toncontin där han tvingades in i ett militärplan som lyfte och 15 minuter senare landade på USA:s största flygbas i Centralamerika, Soto Cano, eller Palmerola, som honduranerna säger. Planet stod med täckta fönster under 15 minuter på landningsbanan där de honduranska militärerna samtalade med de ansvariga ur USA:s Sydkommando. Bara de närvarande vet vad som utspelades under dessa minuter. Därefter lyfte planet igen, men fortsatte inte norrut utan vände och flög söderut, mot Costa Rica och den USA-vänlige presidenten Oscar Arias som tog emot den störtade president Zelayas som bokstavligen sparkades ned från planet på landningsbanan i San José de Costa Rica.

En av flera militärhelikoptrar beredda att skjuta med sina KSP, kulsprutegevär Punto 60 cirkulerade över de tiotusentals honduranerna som omringade presidentpalatset den 28-29 juni, 2009. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Folk strömmade till presidentpalatset från hela Honduras. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

DÄR STOD VI, MIRIAM OCH JAG, samt flera journalister från Nicaragua. Bland dem Arlen Hernandez på Radio Ya. Vi återsåg henne nästan tio år senare, nu i år i Managua där vi intervjuade henne och direktören för Radio Ya, Denis Schwartz efter att den nicaraguanska högeroppositionen hade bränt ner radiostationen där 21 människor var nära att mördas av den ”fredliga” oppositionen den 30 maj 2018.

I en kort introduktion till de tio år efter den USA-stödda militärkuppen i Honduras finns det ett antal teman som står i förgrunden:

·         USA-AMBASSADEN och COLOMBIA kom att ta över och utstakade den ”Politiska Linjen” i landet, som den bananrepublik USA anser Honduras ska vara sedan ett drygt sekel. United Fruits Co:s hondurabaserade direktör ansåg för hundra år sedan att det var ”billigare att köpa en kongressman än en åsna”.

·         LANDET MILITARISERADES och korrumperades gradvis och de uniformerade i alla nivåer och vapengrenar sattes under fortbildning av i huvudsak colombianska motsvarigheter som spred sig inom armén, polisen, den militära underrättelsetjänsten och säkerhetspolisen.

JOURNALISTER som bär en symbolisk likkista fram till presidentpalatset för att visa hur den honduranska staten inte skyddar de som ska ifrågasätta makten. Fyrtio journalister har begravts sedan juni 2009.

·         Trots denna outtalade ”PLAN HONDURAS” har drogtrafiken ökat dramatiskt. ”Ju fler DEA-agenter i Honduras, desto mer droger”, säger honduranerna och instämmer med colombianerna: ”DEA är världens största knarkkartell”! De två presidenterna som tog efter militärkuppen, Porfirio Lobo Sosa, den 27 januari 2010-2013 och Juan Orlando Hernandez, JOH, 2014-, har båda utpekats som delar av flera olika karteller. Lobos son Fabio dömdes i september förra året till 25 års fängelse i USA för denna ”trafik”. Medan JOH:s bror Antonio Hernandez står inför rätta i USA, anklagad av åklagaren för drogtrafik och handel med vapen. Får åklagaren igenom sina anklagelsepunkter kan ”Tony Montana”, som han elakt kallas för av sina landsmän, få tre livstidsstraff.

·         TERROR: Efter militärkuppen och som resultatet av en militarisering och investering på de uniformerade, har grundläggande samhällsområden som utbildning och hälsovård fått stå tillbaka. Fyra av fem arbete är inom den informella sektorn. Tusentals har avskedats från de statliga eller allmänna företagen som privatiserats eller fragmentiserats. Det har gjort att ungdomar har små chanser till både utbildning och att komma in på arbetsmarknaden. ”Utvägen” är antingen att bege sig norrut med några av de immigrantkaravaner som betraktas som ”EXODUS” från Honduras. Andra blir lätta byten för de psykopatiska ”MARAS-gängen”, som mördar, kidnappar eller pungslår små butiksägare i de fattiga områdena på sin sista sekin, annars mördas de. Mordstatistiken slår alla rekord även om siffrorna de senaste tre åren har sjunkit marginellt. Men städerna San Pedro Sula och Tegucigalpa betraktades som världens farligaste i länder utan en krigskonflikt 2014.

JOURNALISTkollegan Felix Molina, ansvarig under tre år för Motståndsfrontens dagliga radioprogram utsattes för ett mordförsök 2 maj 2016 vid ett stoppljus. Han var permanent mordhotad sedan militärkuppen och efter attentatet tvingades han, liksom dussintals honduranska journalister, gå i exil.

·         MORDEN PÅ JOURNALISTER I HONDURAS är de högsta i världen i länder utanför en krigskonflikt. Sedan militärkuppen 2009 har cirka 40 journalister mördats, en helt otrolig makaber siffra om vi tänker på att landet, som är en fjärdedel av Sveriges yta har en lika stor befolkning. I Colombia var denne skrivare tvungen att lämna landet i december 2005 efter ett år av mordhot (där den politiska polisen DAS-G3 upprättade 476 A4-papper över mitt arbete och liv. I februari 2009 sprack förföljelserna mot oss sex journalister som var offer för DAS-G3) och anlände till Honduras där jag höll en låg profil fram till militärkuppen då vi gick ut för att bevaka händelserna.

Dåtida stolta Norrskensflamman var den enda svenska tidning med en reporter på plats som rapporterade från de första timmarna av militärkuppen och publicerade i nästkommande nummer fyra helsidor om händelseförloppet. Men i Honduras var det lika farligt som i Colombia och direkta hot förekom i den statskuppsvänliga pressen där undertecknad utpekades. Jag fanns på en lista på tolv utlänningar som generalen för Migrationsverket, en synnerligen vidrig person som tillhörde dödsskvadronen ”Bataljon 3-16” under första hälften av 1980-talet, då John Dimitri Negroponte var den starke mannen i Honduras i egenskap av USA-ambassadör, denne general ville se mig och elva andra utlänningar utvisade.

Vi fanns på ett utkast till lista som han hade utarbetat på och som han hade överlämnats till inrikesminister Africo Madrid. Ministern lovade kuppvänliga journalister som pressade om att ”svensken måste utvisas”, att han skulle ta ett beslut innan den 31 december 2010. Dagarna mördades den 10:e journalisten i Honduras bara under 2010 och det politiska priset hade förmodligen blivit för högt. Att utvisa en internationell reporter som i princip bara hade gjort sitt jobb har sina risker. För regimen ville komma tillbaka till OAS:s varma famn, varifrån Honduras hade uteslutits efter stetskuppen. Därför arkiverade inrikesministern beslutet om att deportera mig.

·         PÅ SAMMA LISTA som jag, fanns EMMO MAHADEO, denne underbare ”barbudo”, skäggige, som 35 år tidigare hade anlänt till Honduras där han hade gift sig två gånger, fått tio barn och hade en liten däckverkstad bredvid landets allmänna universitetssjukhus, ”De fattigas sjukhus”.

EMMO MAHADEO gick alltid i spetsen för Motståndsfrontens demonstrationer mot diktaturen. ”Vitskjortorna” hatade honom. Emmo mördades den 7 september 2011.

Emmo var den drivande och för alla moraliskt stöttande revolutionären som inte missade en enda av de dagliga demonstrationerna mot den civila-militära diktatur som uppstått efter den 28 juni 2009 ur de viktigaste folkliga och revolutionära organisationer i landet. Han var hatad av ”Vitskjortorna”, den fascistiska överklass/trasproletärmobb som organiserat sig som ett slags motsvar på bildandet av den mäktiga Motståndsfronten (Frente Nacional de Resistencia Contra el Golpe de Estado, FNRP) och de ville se honom deporterad från landet, trots att han hade honduranskt medborgarskap och tio barn födda i landet.

Därför var det omöjligt att deportera Emmo. Men inte att mörda honom. Den 7 september 2011 mördades han av en person som vittnen pekar ut som en polis, en typisk medlem i en dödsskvadron, lyder beskrivningen. Mannen kom in i Emmos däckverkstad och när Emmo vände ryggen till sköts han fegt till döds av mördaren. Emmos följdes av tusentals gråtande och förbannande honduraner till sista vilan, samme Emmo som hade svurit att inte klippa av sig skägget förrän den störtade Manuel Zelaya Rosales återvände från sin påtvingade exil. [Video: http://dickema24.blogspot.com/2011/09/la-campana-en-contra-emo-fue-dirigida.html]

DESSA MINNESFRAGMENT är som sagt bara fragment av en heroisk period i ett kämpande folks historia, en historia där det sista inte ordet inte är sagt.

För Honduras är inte den bananrepublik som Hillary Clinton trodde sig kunna provocera fram via statskuppen i juni 2009 utan en sjudande häxkittel av kamp. Fråga salvadoranerna som vill passera gränsen där kön till gränskontrollen är sju (7) kilometer. Lärare, läkare, hälsovårdspersonal, universitets- och högskolestuderande, fackföreningar, fattiga husmödrar reser just nu barrikader över hela landet mot den nyliberala privatiseringspolitik som innebär en intensifiering av vad de enkla vanliga honduranerna har levt under tio år; HUNGER OCH TERROR. 

"USA förstärker sina sex militärbaser i landet".

I sången ”Una mañana de Gorilas y de Terror”, en morgon med gorillor och terror, sammanfattas känslorna de första dagarna och veckorna efter militärkuppen då dessa militära gorillor med vapenmakt försökte tvinga ett folk till underkastelse till Stjärnbanerets politik.

https://youtu.be/EP9vHljxwnk

Men ännu mer substans finns det i den underbara sången som kom att bli Motståndsfrontens egen hymn; ”UNIDOS LOGRAREMOS”, förenade ska vi klara det, skriven av Mario Nuila och Carlos Chévez och utförd av Federico Ramirez. Den sammanfattar alla känslor i denna martyrkantade centralamerikanska nation som en dag kommer att utstaka vägen till ett blomstrande demokratiskt Honduras.

Video: https://youtu.be/WucU5zcVSPE