Bertha Caceres mördades den 3 mars, 2016, av utsända och betalda mördare från kraftverksbolaget DESA.
HONDURAS:
Det aviserade mordet på revolutionären Bertha Caceres
fördöms i hela världen
AvDick Emanuelsson
[Publicerad i en kortare
version i Proletären]
TEGUCIGALPA
/ 2016-03-19 / Över hela världen genomfördes förra torsdagen en internationell
hyllningsdag till revolutionären, vänster- och indianledaren Bertha Caceres som
mördades den 4 mars i sitt hem i Honduras av två ´Pistoleros´.
Bara några timmar efter att militären hade gripit makten
den 29 juni 2009, stod Bertha Caceres framför presidentpalatset i sällskap med
tiotusentals honduraner. Hon deltog i beslutet om att bilda en Motståndsfront, La
Resistencia, mot fascismen. Framför henne stod de till tänderna beväpnade
militärerna. Den 8:e statskuppen i Honduras var ett faktum.
Bertha och de mest konsekventa revolutionära
vänsterkrafterna i det lilla centralamerikanska landet inledde omedelbart
organiseringen av folket och motståndet mot den civila-militära diktaturen.
Officiellt fördömdes den av Hillary Clinton och State Departement. Men alla i
Honduras begrep in i märgen att det var ”Grannen i Norr” som stod bakom
störtandet av den bräckliga borgerliga demokratin som representerades av den
liberale presidenten Manuel Zelaya.
Han hade anslutit Honduras till Petrocaribe och ALBA, som
leddes av president Hugo Chavez och fördubblat minimilönerna för de mest
fattiga i landet. Som krona på verket bjöd han in Kuba till OAS:s (de
Amerikanska Staternas Organisation) och föreslog att Kuba återigen skulle bli
medlem i organisationen.
Det var på den tidigare honduranska regerings förslag som
Kuba hade uteslutits från OAS 40 år tidigare. På konferensen talade de
latinamerikanska presidenterna om det Nya Amerika som Bolivar hade drömt och
gett sitt liv för. När Hillary Clintons sekreterare påpekade för den
honduranska utrikesministern, som stod som värd för mötet, att hennes chef hade
väntat 14 timmar på att få tala sa Patricia Rodas bara: Latinamerikas folk har
väntat i 40 år på att äntligen få tala. Fru Clinton packade ihop sina resväskor
och flög vidare till Egypten. Två veckor senare flög stridsplanen över Tegucigalpa
och den militära statskuppen var ett faktum.
Allians arbetare-ursprungsbefolkning
Bertha har i världspressen titulerats ”miljökämpe” eller ”aktivist”.
Men hon gick i spetsen för Honduras´ lenkaindianer som har bekämpat bygget av
ett vattenkraftverk vid floden Rio Gualcarque och Rio Blanco i Honduras´
nordvästra delar, nära gränsen mot El Salvador.
Men Bertha var mycket mer, hon var också en klasskämpe
som begrep, att för att få framgång i försvaret av rättigheterna för Honduras´
sju olika ursprungsbefolkningar, måste det finnas en strategisk allians mellan arbetarklassen
och ursprungsbefolkningarna.
Därför accepterade hon att bli kandidat till
vicepresidentposten 2008 i allians med den legendariske fackföreningsledaren
Carlos H. Reyes, ordförande för det starka facket som organiserar arbetarna på
Coca- och Pepsi Cola i Honduras. Valtribunalen (TSE) krävde 45.000
namnunderskrifter för att kunna registrera valbeteckningen och gå till val i
november 2009. Reyes-Caceres och den explosion av sympati och aktivt stöd som
den Oberoende Vänsteralliansen väckte var enorm och duon kunde överlämna
närmare 90.000 namnunderskrifter. TSE tvingades godkänna valdeltagandet.
Parallell folkmakt och författning
Men militärkuppen kom emellan och i stället för att delta
i det USA-riggade valet i november 2009 bestämde sig Reyes-Caceres att avstå
och i stället arbeta för att störta den kuppjunta som fick stöd av
tvåpartisystemets liberaler och konservativa (Partido Nacional).
Bara två veckor innan det USA- och EU-stödda valet i
november 2009, ett val som formellt leddes av den Centrala Valtribunalen men
som ute i landet verkställdes av armén, intervjuade vi Bertha. Hon menade att
det enorma stöd som La Resistencia hade kanaliserat i dagliga demonstrationer
och aktioner sedan juni 2009, måste kanaliseras i ett parallellt folkmaktsorgan.
– Motståndsfronten bör delta i arbetet med en parallell
folkmakt över hela landet, sa hon.
I staden Esperanza, i länet Intibuca, centrum för lenkaindianerna
nära gränsen mot El Salvador, inbjöds representanter från hela landet för att
delta i helgkonferenser för att utarbeta en ny författning i folkets tjänst.
Några månader senare, mitt under diktaturen, inledde Motståndsfronten arbetet
med att samla in namn för en författning. Över 1,3 miljoner namn med
fingeravtryck samlades in i ett land med 4,6 miljoner valberättigade. Ett
imponerande arbete som var en direkt utmaning och politisk konfrontation mot
fascismen som hade institutionaliserats i landet via valet med det utbredda
valfusket
Tre års blockad av kraftverksprojekt
Men det som gjorde Bertha till ett hatobjekt för den
nationella borgarklassen i Honduras var hennes och organisationen Copinhs (det Civila Rådet för Folkliga och Indianorganisationer
i Honduras) kamp mot överlämnandet av det nationella territoriet till de
transnationella bolagen. Den mest konkreta kampen var den tre år långa blockad
mot ett kraftverksprojekt under ledning av kraftverkskoncessionen DESA.
Världens största byggföretag, det statliga kinesiska bolaget Sinohydro, kastade
in handsken. DESA, som ägs av Camilo Atala, en fem honduranska oligarker som
också är styrelseordföranden i DESA, skrev ett hemligt memorandum i december
2015. I det pekade han ut Bertha som personligt ansvarig för en förlust på tre
miljoner dollar i kraftverksprojektet på grund av blockaden.
Samtidigt gick kardinal Oscar Andres Rodriguez ut och
varnade landets katoliker och i synnerhet landets lenkaindianer, att vända
Bertha och Copinh ryggen och att absolut inte lyssna på Copinhs ”Radio Lenca”.
Tre månader senare mördades hon.
1:a namn på dödslista
När vi intervjuade henne i december 2013, efter att ha
genomfört ett omfattande reportage vid Rio Blanco där Desa desperat försöker
hitta en byggare av kraftverket, sa Bertha, som då hade en arresteringsorder
hängande över sig:
– Beslutet att mörda mig och beslutet att samtidigt döma
mig till fängelse är resultatet och svaret på vår kollektiva kamp. Vi har sagt
det tidigare men det förtjänar att upprepas; vi lever i en enklav för gruv-,
energi- och oljebolag, bananbolag och maquilasbolag (enorma hangarer av
arbetskraft där bolaget inte betalar skatt men en lön till arbetarna som ligger
under minimilönen).
Den spanske domaren Baltasar Garzon hade månaden innan
anlänt till Honduras där han på en presskonferens presenterade en lista på 20
personer som skulle mördas av en dödsskvadron. Bertha innehade 1:a platsen.
Internationellt fördömande
Bertha hade ett enormt internationellt nätverk bakom sig
vilket uppdagades samma dag när mordet på henne kablades ut över världen. Hon
hade förra året tagit emot det Goldmanpriset, mer känt som det Gröna
Nobelpriset, Påven, FN:s generalsekreterare men framför allt folkrörelserna och
vänstern i Latinamerika uttryckte sitt fördömande av det aviserade mordet. Att
representanter för olika regeringar som USA, EU eller Sverige dyker upp och
kräver att mordet måste utredas och de ansvariga mördarna ställas till svars, är
bra.
Men de är representanter för folkmordsregimer eller
regeringar, likt den svenska, som totalt har underordnat sig EU:s och därmed
USA:s krigspolitik i världen. Att de nu fördömer mordet på Bertha, som
bekämpade imperialismens transnationella truster med livet som insats, är inte
bara ett utslag av opportunism, det är ren cynism. För samma regeringar
blockerade inte en enda strumpa eller kalsong som går på export från Honduras
till USA och EU när militärkuppen var ett faktum i Honduras. Hade liknande
händelser ägt rum i Kuba eller Venezuela vet vi vad som hade utspelats och
skrivits.
Berthas stöd till Kuba och Venezuela
Hennes solidaritet och konsekventa stöd för den kubanska
revolutionen och det venezuelanska folkets kamp för att slå sig fria från
USA-imperialismen var inte bara tomma ord utan konkret verklighet, både under hennes
besök i Havanna, Caracas som den uttrycktes på gatorna i Tegucigalpa i
Honduras. De som i Sverige uppger sig vara vänster och som hyllar Bertha men
samtidigt talar om diktaturen i Kuba eller politiska fångar i Venezuela, skulle
ha mötts av förakt från Bertha.
Särskilt minns jag när vi, Bertha, jag och ett 90-tal
inbjudna gäster flög i ett militärt transportplan från Caracas, som Chavez hade
ställt till förfogande, ända ner till staden Sucre i Bolivia. Det var år 2006
och konfrontationerna mellan bolivianska separatister, uppbackade och finansierade
av CIA:s olika civila täckorganisationer som USAID eller NED, gick till
våldsamma attacker i flera av Bolivias provinser. Målet var det samma som i
Jugoslavien; att stycka upp landet i olika statsbildningar som senare skulle
bli enkla munsbitar för imperialismen att ta över.
Målet för USA och dess ambassadör i Bolivia, Philip Goldberg, var att slå sönder Bolivia som statsbildning, exakt vad
man gjorde i Jugoslavien och vad man försökt och försöker göra i Syrien. Det var ingen tillfällighet att det var just Goldberg som hade varit ambassadör i Jugoslavien och som
kunde sin separatistmanual utantill. President Evo Morales kastade senare ut
Goldberg från Bolivia.
På konferensen i Sucre, som genomfördes på ett inomhusstadium,
uppmanade Bertha de olika ursprungsbefolkningarna i Bolivia och Latinamerika att
inte falla i fällan, att avslöja imperialismens sofistikerade nätverk och
lokala lakejer i form av olika NGO:s som talar om ursprungsbefolkningarnas rättigheter
men som i verkligheten endast tjänar dem som överlämnar dollarna.
Tysta mordutredare
Åklagarämbetet och den honduranska regimen som leds av president
Juan Orlando Hernandez har ännu inte överlämnat en enda rapport om hur
utredningen av mordet går. Hernandez bjöd in FBI och alla utländska säkerhetsorgan
för att tillsammans utreda mordet.
Men det är just den statsterrorism och militarism som
succesivt har byggts upp av USA i Honduras sedan militärkuppen 2009 som mördade
Bertha, säger inte bara hennes familj utan de främsta representanterna för det
honduranska folket. Eller som Bertha själv sa till oss i december 2013: ”Beslutet
att mörda mig och beslutet att samtidigt döma mig till fängelse är resultatet
och svaret på vår kollektiva kamp”.
Berthas dotter talade i mitten av mars månad i FN:s
kvinnoutskott:
– Världen har förlorat en försvarare av mänskliga
rättigheter som ägnande hela sitt liv till att försvara skogarna och floderna. Hon
utmanade den nuvarande modellen med exploatering av gruvbrytning. Mordet på
henne var ingen isolerad händelse. Tvärtom. Det utfördes i ljuset av det våld
som har krävt flera liv bland Copinhs medlemmar.
På bilden BERTHA CACERES, ledare för organisationen Copinh, intervjuad av Dick och Miriam Emanuelsson-Huezo i slutet av december 2013 efter att reportrarna hade gjort reportaget i Rio Blanco. Bertha var på bilden efterlyst och åklagarämbetet hade utlyst en arresteringsorder på henne för hennes kamp mot kraftverksprojektet i Rio Blanco och Rio Gualcarque. Den 3 mars 2016 mördades hon av två ´pistoleros´ i ett uppenbart politiskt mord.
I nordvästra Honduras pågår det sedan nio
månader en förbittrad strid mellan Lenkaindianer och byggandet av ett
vattenkraftverk. Flammans Dick och Mirian Emanuelsson är på plats.
RIO
BLANCO / NORDVÄSTRA HONDURAS / – Det här är tomma patronhylsor, säger Francisco
Javier Sanchez och sträcker fram handen för att vi bättre ska kunna se de 4-5
tomhylsorna. Företaget tror att de kan skrämma oss med att beskjuta oss med
hagel eller M16-gevär, fortsätter den lille ledaren för Lenkaindianerna. Men vi
låter oss inte skrämmas, säger han och ler finurligt. Trots att två kamrater
har mördats i den nio månader långa kampen fortsätter vi att kräva rätten till
den mark som tillhört Lenkaindianerna i tusentals år.
Runtomkring
Flamman står det cirka hundra personer från Lenkafolket. Denna
ursprungsbefolkning lever och arbetar i länen Intibuca, Santa Barbara, Lempiras
och La Paz som
gränsar till El Salvador där det också finns koncentrationer av Lenkas. Framför
oss står det ett tiotal nervösa beväpnade vakter som är utplacerade för att
vakta kraftverksbolagets kontor. För mer än så har bolaget inte lyckats att
bygga trots att projektet satte igång för nio månader sedan.
Det
har tagit en dryg timma att gå nerför bergen för att komma ner nästan till
floden Rio Blanco. Jag fasar för återfärden för stigarna är oerhört branta och
kamerautrustning, sovsäckar och klädesbyte kommer att väga bly.
Länet Intibuca och Santa Barbara där floden Rio Gualcarque som lenkafolket försvarar. FOTO: DICK EMANUELSSON
Naturen i denna del av Honduras är hisnande vacker. Bergen
reser sig majestätiskt och barrskogarna och majsodlingarna efter sluttningarna
lyser och svajar gudomligt grönt och gult i vinden. Här tänkte det största byggföretaget
av vattenkraftverk i världen, det kinesiska Sinohydro, bygga ett av många
kraftverk i Honduras. Men Lenkafolket och dess organisation Copinh, satte P för
det. Kineserna drog sig ur trots att staten byggde en poliskasern och skickade
armén till platsen för bygget. Francisco och hans folk vägrade att dra sig
tillbaka från den plats de har ockuperat de senaste nio månaderna.
Med
vad besvarar ni skotten från väktarna? frågar jag Francisco som nu svingar sin machete
som svar.
–
Med bara händerna, stenar eller käppar, svarar Francisco, medveten om att
Copinh har anklagats för att vara beväpnade som gerillasoldater. Vi attackerar
ingen, det är de som attackerar oss.
Molnen går nedför bergstopparna och bokstavligt innesluter dem i en
mjuk enorm vit filt. Kvinnor och barn, gamla som unga fnittrar blygt när vi
frågar dem om hur de kan hålla ut dygnet runt, dag efter dag, månad efter
månad, när mörkret lägger sig över “El Roble”. Det är platsen där Copinh sedan
nio månader har upprättat en vägspärr för att förhindra att kraftverksbolaget Desas tunga fordon ska kunna ta sig
förbi och ner till platsen för det som ska bli dammen. Det är en strategisk
utpost med utsikt över hela området och dalen som kommer att dränkas i vatten
när och om dammen ska byggas.
–
Elva byar har förenats för att förhindra bygget. Om vi inte stoppar det kommer
våra odlingar av majs, bönor, kaffe, manioka, guineo, apelsiner, lime och andra
tropiska frukter att drunkna och ruttna bort. Paula Gonzalez gav sitt liv för
att förhindra att våra boplatser och våra förfäders gravar läggs under vatten,
säger Maria Paulina Gomez, en av de tunna men kraftfulla kvinnorna.
Maria Paulina Gomez.
För är det något som märks så är det kvinnorna. Den som trodde att
Lenkaindianernas kvinnor sitter tysta och underordnade misstar sig gruvligt. Tvärtom.
Indiankvinnorna är kanske de mest tongivande för de tar i huvudsak hand om
barnen och hemmet och för en daglig kamp för att barnen ska kunna äta sig
mätta. De ser också hur barnen drabbas av alla slags sjukdomar när staten inte
garanterar de mest grundläggande rättigheter i regionen.
–
Paula var den första kvinna som gav sitt liv. Hon försvarade jorden, skogen och
floden som för oss är helig. Floden innehar själen från kvinnan. Därför glömmer
vi lenkaindianer inte vilka vi är och varifrån vi kommer. Kraftverket förstör
allt detta. Vi föddes här och här kommer vi att dö, antingen som gamlingar
eller i kampen, understryker Maria Paulina.
Megaprojekten i Latinamerika som byggen av kraftverk eller
exploatering av gruvmineraler, möter ett allt hårdare och mer medvetet
motstånd. Det är ingen överraskning att det är ursprungsbefolkningarna som i
huvudsak drabbas när de transnationella bolagen, med regeringarnas mycket
generösa medgivande, vill exploatera de enorma naturrikedomarna som den
amerikanska kontinenten förfogar över. I dag existerar det nätverk mellan
folken och länderna i Latinamerika och Karibien som samlas och utbyter
erfarenheter om hur de ska bekämpa naturplundrarna. Till och med en internationell
dag har skapats för kampen mot kraftverksbyggena, den 14 mars.
Den
folkliga sociala rörelsen dras också allt mer in i kampen eftersom naturens
tillgångar bör användas och fördelas mellan folken och inte som nu, resultera i
enorma vinster för aktieägare eller fondförvaltare i den industrialiserade
världen i Montreal, New York, Paris eller Wien.
Bolivias president Evo Morales har brutit de koloniala beroendet och tagit över de tidigare privata naturresurserna och ställt det i folkets tjänst, som till exempel gas- och oljan. Resultatet har inte låtit vänta på sig, Bolivia representerar i dagens Latinamerika och Karibien en av de mest framgångsrika ekonomierna och fattigdomen i detta land har reducerats avsevärt.
Exemplet Bolivia och regeringen Evo Morales är bara ett av flera
exempel på hur framgångsrik en politik kan vara om den står i folkflertalets tjänst
och intresse. Regeringen Morales, när den tillträdde 2005, tog omedelbart
kontroll över olja och gas, höjde skatterna kraftigt för de oljebolag som ville
stanna kvar i Bolivia men på de villkor som regeringen satte. Morales´
baktalare hävdade att alla utländska bolag skulle fly landet och att alla
utländska investeringar skulle upphöra.
Verkligheten
blev den motsatta och bekräftade att de enorma vinster som bolagen hade fört ut
från Bolivia kunde investeras i fler skolor, lärare, sjukhus, läkare och dessutom
i högre löner. Till och med en liten men symbolisk pension för de allra
fattigaste av Bolivias gamlingar har införts.
Bolivia
gav också omvärlden en rejäl läxa i Demokrati, framför allt för de
självutnämnda och påstådda demokratierna i Europa och USA. Regeringen i La Paz visade hur en lyhörd
regering mer lyssnar på ursprungsbefolkningen när denna inte är överens med
centralregeringen än utländska investerare som alltid har lagt fram en
kravlista som den vill se uppfyllda innan den investerar. Valdeltagandet är en
värdemätare på demokratin och den 6 december 2009 deltog över 80 procent av de
röstberättigade och gav Evo Morales nytt förtroende med 64,22 procent. Hans
parti, Rörelsen för Socialism, MAS, vann kvalificerad majoritet i senaten och
deputeradekammaren.
I
Bolivia har demokratin handlat om över hur och om naturresurser eller vägbyggen
på ursprungsbefolkningarnas grundlagsfästa territorier ska exploateras eller
anläggas. En ny författning utarbetades och beslutades i en folkomröstning. Den
nya grundlagen gav de 50-tal ursprungsfolk som lever i Bolivia rättigheter som
de tidigare inte ens hade drömt om. Och med denna i ryggen har
ursprungsbefolkningarna konfronterats med regeringen i La Paz.
Dessa
rättigheter och denna författning saknar Lenkafolket eller andra ursprungsbefolkningar
i Honduras. I stället har repressionen intensifierats i takt med att landets
Kongress gav sitt bifall till inte mindre än 47 koncessioner till utländska
eller inhemska företag bara några dagar efter den militära statskuppen den 28
juni 2009. Det näst fattigaste landet på den amerikanska kontinenten är
samtidigt, paradoxalt nog, ett av de rikaste om vi räknar i naturresurser. Men
rikedomarna eller den ekonomiska politiken distribueras inte eller står i
tjänst hos honduranen i gemen utan går till en liten grupp av utländska och
inhemska företag.
Bertha Caceres.
En av dem som drabbas av den statliga terrorismen är Bertha
Caceres, ordförande för Copinh, Rådet för
Honduras´ Indianer och Folkliga Organisationer. Vi träffar henne på en
hemlig plats eftersom hon sedan ett halvår har en arresteringsorder hängande över
sig. Hon är också beviset på hur Honduras´ kvinnor har vunnit nya positioner
efter att La Resistencia,
Honduras Motståndsrörelse, som bildades samma dag som militärkuppen genomfördes,
har inneburit ett enormt lyft i politisk och social medvetenhet bland
befolkningen.
Bertha
dömdes i oktober 2013 till fängelse, en dom som kommer att fastställas i
februari 2014. Domstolen slog också fast att Caceres inte får återvända till
regionen Rio Blanco. Anklagelsen var vapeninnehav och att hon intrigerar till
uppror bland Lenkafolket mot kraftverksbygget.
Men alla som känner Bertha vet att anklagelsen är absurd och resultatet
av en provokation. När Bertha och bilen som Copinh förfogar över var på väg
till El Roble, platsen för ockupationen vid Rio Blanco, plockade de upp en
liftare som placerade ut en pistol i bilen. Som av en tillfällighet stoppades
bilen av en armépatrull bara några minuter efter att liftaren hade hoppat av.
Med
provokationen ökade också hoten från polis och militär i regionen samt
mordhoten. Den internationellt kände spanske domaren Baltazar Garzón, som
krävde att Pinochet skulle ställas inför rätta när denne befann sig i England,
lade i november förra året fram en lista på 20 honduraner som finns på en lista
över folk som ska mördas. Bertha är en av dessa “dödsdömda” (av vem?). Garzon
krävde att staten borde skydda och inte jaga Bertha.
–
Beslutet att mörda mig och beslutet samtidigt att döma mig till fängelse är
resultatet och svaret på vår kollektiva kamp. Vi har sagt det tidigare men det
förtjänar att upprepas; vi lever i en enklav för gruvbolag, energi- och
oljebolag, bananbolag, maquilasbolag (enorma hangarer av arbetskraft där
bolaget inte betalar skatt men en lön till arbetarna som ligger under
minimilönen).
– Med
den nya regimen Juan Orlando Hernandez (som valdes i ett skamlöst valfusk den
24 november 2013) ska vi dessutom bli en enklav för “Modellstäder” (Ciudades
Modelos) med egna lagar som bestäms av det transnationella bolaget. Det blir en
Stat i en Stat som står i tjänst hos det transnationella kapitalet.
Dödslistan som den spanske domaren Baltasar Garzon presenterade i november 2013 och som toppas av Bertha Caceres. Två år och fyra månader senare mördades hon.
Hon vacklar inte i en enda stavelse och det är som kampen i berg,
skogar och floddalar har impregnerats i ryggraden hos denna trebarnsmamma. Som
den självklara ledaren för Lenkafolkets kamp, har hon rest över hela världen
och lagt fram sitt folks budskap.
Hon
och Lenkaindianerna har mötts av respekt och beundran och en enorm solidaritet,
främst i Latinamerika. Mödrarna på Plaza de Maya har besökt Rio Blanco och
fördömt repressionen och krävt ett stopp för bygget. Religiösa ledare från USA
och andra internationella människorättsdelegationer ville också ta del av
kampen mot kraftverksbolaget direkt på plats men utsattes för beskjutning.
Dagen efter, i staden Progreso, utsattes de för en bokstavlig provokation när
agenter från säkerhetspolisen stormade in på ett möte som handlade om det då
stundade valet (24 november 2013).
Hon
säger att alla juridiska ramar har skrivits om för att anpassa sig till de
transnationella bolagens önskemål.
– Alla
dessa “enklaveprojekt” är ackompanjerade av ett projekt för en kraftig
militarisering av Honduras. Landet fortsätter att vara ett laboratorium för USA:s
imperialistiska politik, en plats varifrån invasioner av andra folk och länder
kan genomföras eller för att bekämpa rörelser som slåss mot utplundringen av
sitt lands naturresurser. Tänk dig att bara tre dagar efter militärkuppen i
juni 2009, utfärdades de första koncessionerna i länet Intibuca i floden Ulua.
Företagen
som har fått koncessioner är i många fall honduranska och nästan alla gav sitt
stöd till statskuppen. Bertha menar att fasaden är honduransk men bakom denna
döljer sig nästan alltid ett transnationellt bolag.
Militariseringen är total och är i tjänst hos de transnationella och lokala bolagen som efter militärkuppen i juni 2009 fick närmare 50 koncessioner för att bygga kraftverk i floder och marker som tillhör de sju ursprungsbefolkningarna i Honduras.
Copinh har genomfört många diskussioner om utvinnandet av
energi. De officiella medierna och den politiska och ekonomiska eliten
kritiserar organisationen för att vara motståndare till att Honduras skapar
egna energikällor. Över 25 procent av befolkningen saknar elektricitet. Men,
hävdar Bertha, Copinh är inte motståndare till att Honduras skapar energi.
Tvärtom, rätten till elektricitet är en mänsklig rättighet men den bör inte
vara sammanflätad med privata kapitalistiska intressen, vilket den är till
hundra procent i Honduras.
–
Ingen av dessa strömningar (kommersiella intressen) som “grön energi” och andra
sagor har gett oss stöd i den debatten. I stället har ett nytt koncept för “utveckling”
fastställts och det är Världsbankens koncept. Den har finansierat dessa
koncessioner med mer än 800 miljoner dollar. Men det handlar inte enbart om byggande
av kraftverk utan gemensamma koncessioner för kraftverk och gruvdrift.
–
Vårt koncept om utveckling går hand i hand med att skapa en folkmakt
underifrån, att bygga en folkmakt med och mellan människorna i byarna och i
våra (Lenkafolket) autonoma regioner. Energin, men också frågan om vattnet, är
av en helt avgörande och grundläggande betydelse för våra samhällen. I dag är
det omöjligt att genomföra gruvdrift om det inte finns tillgång till mycket vatten.
Lenkafolket har privilegiet att leva i bergskedjorna som genererar mycket
vatten. Inte bara Lenkafolket (som huvudsakligen är bönder) behöver vattnet för
sina odlingar utan även folket i gränstrakterna i El Salvador lever tack vare
vattnet som utgår från den honduranska sidan och i Lenkafolkets regioner.
Lenkaindianen Ignocecio Gomez vid Rio Gualcarque som ska dämmas upp och lägga Ignocecios hem och marker under vatten. Men han gör motstånd, precis som Bertha och Copinh.
Världens största byggföretag för kraftverk, det statliga kinesiska
bolaget Sinohydro, fick kontraktet för att bygga kraftverket i Rio Blanco. Men
det sparkades ut av lenkaindianernas envetna kamp.
–
Denna titaniska kamp mot ett transnationellt monster, visar att folken är
kapabla och starka nog att tvinga dessa dödens megaprojekt på reträtt. Vi
sparkade ut byggbolaget Sinohydro. Det väckte ett ursinne bland de mäktiga och
ses som ett “dåligt exempel” för andra rörelser i Honduras som bedriver samma
kamp som vi. Själva kraftverkskoncessionen har energibolaget DESA (Desarrollo Energeticos S.A.) fått. Men
DESA har inte lyckats anlita ett nytt byggbolag som vill bygga kraftverket. Inte
för inte är vi är söner och döttrar till Lempira *, säger Bertha och
ögonen bokstavligen gnistrar vid varje stavelse.
De beväpnade väktarna är omringade av lenkaindianerna och
vaktbolagets chef och vice chef har dykt upp. Trots sina pumpgevär ser väktarna
oroliga ut. Lenkaindianerna klappar på sina machetes, medvetna om sin numerära
överlägsenhet. Stämningen är spänd och hade det inte varit för vår närvaro, “Internationell
Press”, är det möjligt att situationen hade varit annorlunda.
Bolagen
som har fått koncessioner av landets kongress för att bygga kraftverk, “parker”
av vindkraftverk eller gruvkoncessioner, förfogar över bokstavliga paramilitära
arméer, dundrar David Romero, chef för den oppositionella radiostationen Globo.
Den är i dag kanske den mest populära kanalen i Honduras på grund av sin
konsekventa hållning mot den militära statskuppen 2009. Och här i Rio Blanco,
åtta timmars bilresa från huvudstaden Tegucigalpa står tio representanter för ett
av dessa paramilitära vaktbolag som leds av Douglas Bustillo, en före detta
armélöjtnant. Han anklagas av indianerna för att leda grupper av mördare och
kidnappare och när vi filmar och fotograferar honom gör han samma sak med oss.
–
Nej, indianerna är inga gerillakrigare, säger han när vi intervjuar honom. Företaget
(Desa) säger att de har papper på att det har köpt mark av indianerna. Vi är
satta till att se till att egendomen inte utsätts för skada eller intrång,
säger den kraftige mannen.
De beväpnade vakterna börjar bli nervösa när lenkaindianerna anländer. . .
Alla bolag som hävdar att de har lagliga papper på marken har
med alla slags medel försökt att få egendomsinnehavarna att sälja mark och att
skriva på papper. Men den säljande kan många gånger inte ens läsa eftersom
analfabetismen i dessa regioner av Honduras är hög. Bolagen har till och med
förfalskat namnunderteckningar, vilket Copinhledaren Francisco Javier Sanchez ger
exempel på. Berättelserna av hur bolagen har lockat indianerna att skriva på,
påminner om historierna från Afrika då de dåtida kolonisatörerna anlände med
speglar, karameller och brännvin. I Rio Blanco eller San Fransisco de Opalaca
har bolagen lockat med konfetti, en säck med majs, bönor eller 100-500
lempiras, cirka 35-180 kronor. Inför den totalt korrumperade rättsapparaten
står de klagande helt rättslösa.
Vilka
är då ägarna bakom företaget Desa? undrar Flamman och Bertha lägger fram en
bild av en oligarkfamilj med investeringar inom bankvärlden och nu också inom
den så kallade “förnyelsebara energisektorn”.
– David
Castillo, den man som presenterar sig som styrelseordförande i Desa är
utexaminerad på USA:s Militärakademi i West Point. Han är utbildad i och
rådgivare till Honduras väpnade styrkor i militär underrättelsetjänst. Det är den
länken, den militära, vi ser i alla dessa megaprojekt som gruv- och
kraftverksbyggen.
Bertha
Caceres radar upp de övriga maktmännen bakom kraftverksbygget. Bland ägarna
till Desa återfinns familjeklanen Atala, där Camilo
Atala är ägare av Centralamerikanska Banken, BAC-Bamer. Brodern Pedro Atala,är ordförande för Honduras´
proffsliga i fotboll. Den tredje Atala är vice ordförande Latinamerikas
Industrikommerskollegium och ägare av Honduras näst bästa fotbollslag Motagua.
Ingången till kraftverksbygget är blockerat för de tunga maskinerna och omöjliggör bygget.
Att bygga ett kraftverk är en komplicerad och framför allt kostsam
investering. Kraftverksprojektet i Rio Banco, “Agua Zarca”, har fått grönt ljus
av Världsbankens underorgan CAMIF, som översatt från engelskan betyder Den
Centralamerikanska Mezainska Investeringsfonden. Det är ett organ som ska
stimulera privata investeringar i
Centralamerika.
Copinh
varnade i ett uttalande Världsbanken om de sociala, miljömässiga och folkliga
konsekvenserna av ett lån till kraftverksbygget innan banken fattade beslutet. Organisationen
krävde också ett möte mellan banken och Lenkafolket för att banken skulle
lyssna på dem som skulle komma att drabbas.
Den
Holländska Utvecklingsfonden står också i begrepp att ge ett miljonlån till Desa.
Copinh och fem europeiska människorättsorganisationer skrev till
Utvecklingsfonden och underströk att fonden kommer att bli medskyldig till
brott mot ILO:s 169:e Konvention om ursprungsbefolkningarnas rättigheter och
autonomi och att de bidrar till en militarisering av regionen och med den,
ökade brott mot de mänskliga rättigheterna.
– Utvecklingsfonden
skickade sina konsulter till Honduras, inte för att verkligen sätta sig ned med
Lenkafolket och dess representanter för att gå igenom problematiken, utan för
att rådgöra med anställda hos Desa och representanter för Staten, berättar den
kvinnlige Copinhledaren och tillägger:
–
Holländarna har inte den minsta uppfattning om vad en verklig konsult bör göra.
De uppträdde arrogant och de har inte haft modet att svara Copinh. Som om detta
inte räckte, säger Fonden att Lenkafolkets legitima representanter är
Ministeriet för Ursprungsbefolkningarna (Secretaria
de Pueblos Indigenas y Afrohondureños). Hur är det möjligt att Staten kan
representera ursprungsbefolkningarna? Med denna argumentation rättfärdigar
Utvecklingsfonden sitt beslut om lån till kraftverksbygget.
Copinhledaren uppger att hon erbjöds att förhandla med
företaget och att företagets chef erbjöd henne mutor för att acceptera
byggandet av kraftverket. Men Bertha Caceres säger att hon aldrig kommer att
acceptera liknande förslag för de bryter mot all mänsklig värdighet och det
förtroende som Lenkafolket har gett sin ledare. Efter sin vägran utsattes hon
för flera provokationer och publiceringen av dödslistan med hennes namn
registrerat offentliggjordes.
–
Säkerhetschefen Douglas Bustillo skickade även sexuella anspelningar via
mobilen. Det är en komplicerad situation men vi är vana vid dessa angrepp och
förföljelser, för tänk dig att åtta av våra kamrater har mördats under årens
lopp. Nu ställs jag inför rätta och beskrivs som en ”säkerhetsrisk för staten
och de väpnade styrkorna”, Por Favor! säger Caceres och skrattar med sarkasm i
rösten, vad vi är vittnen till idag är en intensifierad militarisering av hela
samhället där de folkliga och sociala rörelserna attackeras och förföljs.
Säkerhetschefen Douglas Bustillo.
När indianledaren Tomas Garcias mördades av armén den 15 juli blev
det droppen för Lenkafolket som gav det kinesiska byggföretaget ett ultimatum;
dra er tillbaka eller ta konsekvenserna. Kineserna frågade skrämt om de kunde
lämna området utan repressalier och Copinh svarade ja och släppte förbi dem vid
vägockupationen. Sedan den dagen står kraftverksprojektet utan byggare.
– Vi
ser militariseringen som en kopia av den “colombianska modellen”, där en armé
och paramilitär struktur opererar tillsammans. Och vem står bakom dessa aktörer?
Los Gringos som i Honduras förfogar över sex militärbaser. Varför ska de
anlägga i Honduras den största marinbasen i Latinamerika, Caratasca? frågar sig
Copinhledaren och sammanfattar:
–
Vi kan inte vara naiva och godtrogna, för vi måste vara medvetna om att vi idag
konfronteras med en mäktig fiende, inte bara en lokal kapitalistisk fiende utan
en imperialistisk, patriarkal och rasistisk fiende som försöker splittra oss
inifrån. Och den fienden är mäktig, men inte oövervinnlig.
Alan Garcia, 14,sårad av skotten från armépatrullen som mördade hans far, Tomas Garcia.
FAKTA:
Ursprungsbefolkningarna
Enligt den senaste folkräkningen uppgår Honduras´ befolkning till 8.045.990
personer. Av dessa utgör 496.600 av indianfolken av Chortí, Lenka, Miskito,
Nahua, Pech eller Paya, Tawahka eller Sumo och Tolupán eller Xicaque. Enligt
ursprungsbefolkningarnas egna siffror är antalet 607.300 personer. Till detta
antal ska vi också summera 200.000 personer av afrohonduranskt och karibiskt
ursprung, garifunasfolket. Enligt FN lever dessa folk i extrem fattigdom
utspridda i cirka 4.000 byar. Bristen på hälsovård, utbildning, tillgång till
jord trots de egna naturresurserna är skriande. Indianfolkens gör anspråk på
två miljoner hektar mark på en sammanlagd nationell areal på 11,2 miljoner
hektar mark. Bara tio (10) procent av dessa etniska grupper förfogar över en
egendomstitel.
D.E.
Källa:Pueblos Originarios en América
Videos (på spanska):
Río Blanco, o la lucha del pueblo indígena Lenca contra los planes de construir una represa
Företaget
bildades 2008 av familjeklanen Atala-Faraj. “Det är en av de mest inblandade
företagsgrupper i statskuppen som störtade president Manuel Zelaya från makten”
den 28 juni 2009, skriver radiostationen Radio
Progreso i en artikel. Camilo Atala äger den
Centralamerikanska Banken, BAC-Bamer. Familjen är också ägare av Finansgruppen
Ficohsa, som omfattar Banken Ficohsa,
försäkringsbolaget Interamericana de
Seguros, Ficohsa Express som
administrerar ekonomiska leveranser från den miljon honduraner som lever och
arbetar i främst USA, fastighetsbolaget PSI –Proyectos y Servicios Inmobiliarios-, Honduras´ variant av Forex; Dicorp –Divisas Corporativas- och Stiftelsen
Fundación Ficohsa som ägnar sig åt
välgörenhetsprojekt.
USA sex militärbaser i Honduras.
Fem familjer kontrollerar allt
40 procent av
Honduras´ BNP kontrolleras av fem familjer med palestinska och judiska
efternamn; Atala, Rosenthal, Facussé, Larach, Nasser, Kafie eller Goldstein.
Fem efternamn som kontrollerar och äger maquilas (monteringsanläggningar som
textil, m.m), energisektor, telekommunikationer, turism, bank- och
finansvärlden, massmedia, köttexportörer, försäkringsbolag, bryggerier,
cementindustri, handel, flygplatser, äger fotbollslag och kontrollerar det
politiska livet.
Denna kärna av
3% av honduranerna kontrollerar och tillägnar sig 40 % av Honduras´ BNP.
De väljs till de högsta politiska posterna av ett folk där 70 procent är
fattiga och där den extrema fattigdomen omfattar 46 % av folket. Denna
grupp har förpassat det traditionella borgerskapet av ättlingar till spanjorer
och tyskar, som forskaren Victor Mesa sammanfattar i sin bok ”Honduras; faktisk
och politisk makt”, till en plats i skuggan. Med undantag för Rosenthal stödde
de alla, eller riktigare, stod de bakom militärkuppen 2009 som den verkliga
makten i Honduras.
D.E.
FAKTA:
* Lenkafolkets
befrielsehjälte “Kapten Lempira”
Lempira, som på
lenkaspråket betyder “Bergsmannen” eller “Mannen i Berget”, är för Lenkafolket
vad Simon Bolivar är för de länder han ledde befrielsen av mot den spanska
kolonialismen. Lempira var kring 1530-talet Lenkafolkets bredaxlade militäre
kapten. Historikerna beskriver honom som modig, en exemplarisk oövervinnlig
krigare med en outtömlig kärlek för sitt folk.
År 1537 fick Lempira
uppdraget av Lenkahövdingen Entepica att organisera motståndet mot spanjorerna.
Lempira gick i spetsen för mer än 30.000 lenkaindianer som kom från 200 byar på
häst och gjorde motstånd och konfronterade mot de framryckande spanjorerna under
befäl av Alonso de Caceres.
Lempiras militära
exempel smittade av sig på andra folk i regionen och spanjorerna mötte ett
förbittrat motstånd. Men 1537 stupade Lempira. Hans namn nämns med vördnad och
beundran i Honduras och landets valuta heter Lempira. För Lenkafolket lever han
vidare i sitt folks nuvarande kamp, bland annat mot kraftverksbolaget Desa.
D.E.
ILO-konventionen om
ursprungsfolk och stamfolk
Konventionen om
ursprungsfolk och stamfolk (ILO:s konvention nr 169, är
en konvention som antogs av Internationella
Arbetsorgansiationen ILO 1989. Den bygger bland annat på att
principerna från FN:s övriga rättighetsdeklarationer skall
tillämpas även på ursprungsbefolkningar.
Konventionen
vill med text i 44 artiklar säkerställa ursprungsfolks rätt att
själva välja i vilken grad de vill behålla sin kulturella och politiska
identitet och beskydda ursprungsfolk mot icke frivillig assimilering.
Norge och
Danmark har ratificerat konventionen, men inte Finland, Sverige och
Ryssland.
Finlands
regering har i ett regeringsprogram för 2011-15 uttalat som målsättning att
ratificera ILO-konventionen 169, men har inte uttalat sig om en tidpunkt för
detta. I Sverige hänvisas till att
samernas rätt till mark och vatten, liksom jakt- och fiskerättigheter utreds.
