Honduras: Indianblod flyter i kampen mot kraftverksprojektet i Rio Blanco

https://youtu.be/Yiu_G9gdQ4g

På bilden BERTHA CACERES, ledare för organisationen Copinh, intervjuad av Dick och Miriam Emanuelsson-Huezo i slutet av december 2013 efter att reportrarna hade gjort reportaget i Rio Blanco. Bertha var på bilden efterlyst och åklagarämbetet hade utlyst en arresteringsorder på henne för hennes kamp mot kraftverksprojektet i Rio Blanco och Rio Gualcarque. Den 3 mars 2016 mördades hon av två ´pistoleros´ i ett uppenbart politiskt mord.

I nordvästra Honduras pågår det sedan nio månader en förbittrad strid mellan Lenkaindianer och byggandet av ett vattenkraftverk. Flammans Dick och Mirian Emanuelsson är på plats.

RIO BLANCO / NORDVÄSTRA HONDURAS / – Det här är tomma patronhylsor, säger Francisco Javier Sanchez och sträcker fram handen för att vi bättre ska kunna se de 4-5 tomhylsorna. Företaget tror att de kan skrämma oss med att beskjuta oss med hagel eller M16-gevär, fortsätter den lille ledaren för Lenkaindianerna. Men vi låter oss inte skrämmas, säger han och ler finurligt. Trots att två kamrater har mördats i den nio månader långa kampen fortsätter vi att kräva rätten till den mark som tillhört Lenkaindianerna i tusentals år.

Runtomkring Flamman står det cirka hundra personer från Lenkafolket. Denna ursprungsbefolkning lever och arbetar i länen Intibuca, Santa Barbara, Lempiras och La Paz som gränsar till El Salvador där det också finns koncentrationer av Lenkas. Framför oss står det ett tiotal nervösa beväpnade vakter som är utplacerade för att vakta kraftverksbolagets kontor. För mer än så har bolaget inte lyckats att bygga trots att projektet satte igång för nio månader sedan.

Det har tagit en dryg timma att gå nerför bergen för att komma ner nästan till floden Rio Blanco. Jag fasar för återfärden för stigarna är oerhört branta och kamerautrustning, sovsäckar och klädesbyte kommer att väga bly.

Länet Intibuca och Santa Barbara där floden Rio Gualcarque som lenkafolket försvarar. FOTO: DICK EMANUELSSON

Naturen i denna del av Honduras är hisnande vacker. Bergen reser sig majestätiskt och barrskogarna och majsodlingarna efter sluttningarna lyser och svajar gudomligt grönt och gult i vinden. Här tänkte det största byggföretaget av vattenkraftverk i världen, det kinesiska Sinohydro, bygga ett av många kraftverk i Honduras. Men Lenkafolket och dess organisation Copinh, satte P för det. Kineserna drog sig ur trots att staten byggde en poliskasern och skickade armén till platsen för bygget. Francisco och hans folk vägrade att dra sig tillbaka från den plats de har ockuperat de senaste nio månaderna.

Med vad besvarar ni skotten från väktarna? frågar jag Francisco som nu svingar sin machete som svar.

– Med bara händerna, stenar eller käppar, svarar Francisco, medveten om att Copinh har anklagats för att vara beväpnade som gerillasoldater. Vi attackerar ingen, det är de som attackerar oss.

Molnen går nedför bergstopparna och bokstavligt innesluter dem i en mjuk enorm vit filt. Kvinnor och barn, gamla som unga fnittrar blygt när vi frågar dem om hur de kan hålla ut dygnet runt, dag efter dag, månad efter månad, när mörkret lägger sig över “El Roble”. Det är platsen där Copinh sedan nio månader har upprättat en vägspärr för att förhindra att kraftverksbolaget Desas tunga fordon ska kunna ta sig förbi och ner till platsen för det som ska bli dammen. Det är en strategisk utpost med utsikt över hela området och dalen som kommer att dränkas i vatten när och om dammen ska byggas.

– Elva byar har förenats för att förhindra bygget. Om vi inte stoppar det kommer våra odlingar av majs, bönor, kaffe, manioka, guineo, apelsiner, lime och andra tropiska frukter att drunkna och ruttna bort. Paula Gonzalez gav sitt liv för att förhindra att våra boplatser och våra förfäders gravar läggs under vatten, säger Maria Paulina Gomez, en av de tunna men kraftfulla kvinnorna.

Maria Paulina Gomez.

För är det något som märks så är det kvinnorna. Den som trodde att Lenkaindianernas kvinnor sitter tysta och underordnade misstar sig gruvligt. Tvärtom. Indiankvinnorna är kanske de mest tongivande för de tar i huvudsak hand om barnen och hemmet och för en daglig kamp för att barnen ska kunna äta sig mätta. De ser också hur barnen drabbas av alla slags sjukdomar när staten inte garanterar de mest grundläggande rättigheter i regionen.

– Paula var den första kvinna som gav sitt liv. Hon försvarade jorden, skogen och floden som för oss är helig. Floden innehar själen från kvinnan. Därför glömmer vi lenkaindianer inte vilka vi är och varifrån vi kommer. Kraftverket förstör allt detta. Vi föddes här och här kommer vi att dö, antingen som gamlingar eller i kampen, understryker Maria Paulina.

Megaprojekten i Latinamerika som byggen av kraftverk eller exploatering av gruvmineraler, möter ett allt hårdare och mer medvetet motstånd. Det är ingen överraskning att det är ursprungsbefolkningarna som i huvudsak drabbas när de transnationella bolagen, med regeringarnas mycket generösa medgivande, vill exploatera de enorma naturrikedomarna som den amerikanska kontinenten förfogar över. I dag existerar det nätverk mellan folken och länderna i Latinamerika och Karibien som samlas och utbyter erfarenheter om hur de ska bekämpa naturplundrarna. Till och med en internationell dag har skapats för kampen mot kraftverksbyggena, den 14 mars.

Den folkliga sociala rörelsen dras också allt mer in i kampen eftersom naturens tillgångar bör användas och fördelas mellan folken och inte som nu, resultera i enorma vinster för aktieägare eller fondförvaltare i den industrialiserade världen i Montreal, New York, Paris eller Wien.

Bolivias president Evo Morales har brutit de koloniala beroendet och tagit över de tidigare privata naturresurserna och ställt det i folkets tjänst, som till exempel gas- och oljan. Resultatet har inte låtit vänta på sig, Bolivia representerar i dagens Latinamerika och Karibien en av de mest framgångsrika ekonomierna och fattigdomen i detta land har reducerats avsevärt.

Exemplet Bolivia och regeringen Evo Morales är bara ett av flera exempel på hur framgångsrik en politik kan vara om den står i folkflertalets tjänst och intresse. Regeringen Morales, när den tillträdde 2005, tog omedelbart kontroll över olja och gas, höjde skatterna kraftigt för de oljebolag som ville stanna kvar i Bolivia men på de villkor som regeringen satte. Morales´ baktalare hävdade att alla utländska bolag skulle fly landet och att alla utländska investeringar skulle upphöra.

Verkligheten blev den motsatta och bekräftade att de enorma vinster som bolagen hade fört ut från Bolivia kunde investeras i fler skolor, lärare, sjukhus, läkare och dessutom i högre löner. Till och med en liten men symbolisk pension för de allra fattigaste av Bolivias gamlingar har införts.

Bolivia gav också omvärlden en rejäl läxa i Demokrati, framför allt för de självutnämnda och påstådda demokratierna i Europa och USA. Regeringen i La Paz visade hur en lyhörd regering mer lyssnar på ursprungsbefolkningen när denna inte är överens med centralregeringen än utländska investerare som alltid har lagt fram en kravlista som den vill se uppfyllda innan den investerar. Valdeltagandet är en värdemätare på demokratin och den 6 december 2009 deltog över 80 procent av de röstberättigade och gav Evo Morales nytt förtroende med 64,22 procent. Hans parti, Rörelsen för Socialism, MAS, vann kvalificerad majoritet i senaten och deputeradekammaren.

I Bolivia har demokratin handlat om över hur och om naturresurser eller vägbyggen på ursprungsbefolkningarnas grundlagsfästa territorier ska exploateras eller anläggas. En ny författning utarbetades och beslutades i en folkomröstning. Den nya grundlagen gav de 50-tal ursprungsfolk som lever i Bolivia rättigheter som de tidigare inte ens hade drömt om. Och med denna i ryggen har ursprungsbefolkningarna konfronterats med regeringen i La Paz.

Dessa rättigheter och denna författning saknar Lenkafolket eller andra ursprungsbefolkningar i Honduras. I stället har repressionen intensifierats i takt med att landets Kongress gav sitt bifall till inte mindre än 47 koncessioner till utländska eller inhemska företag bara några dagar efter den militära statskuppen den 28 juni 2009. Det näst fattigaste landet på den amerikanska kontinenten är samtidigt, paradoxalt nog, ett av de rikaste om vi räknar i naturresurser. Men rikedomarna eller den ekonomiska politiken distribueras inte eller står i tjänst hos honduranen i gemen utan går till en liten grupp av utländska och inhemska företag.

Bertha Caceres.

En av dem som drabbas av den statliga terrorismen är Bertha Caceres, ordförande för Copinh, Rådet för Honduras´ Indianer och Folkliga Organisationer. Vi träffar henne på en hemlig plats eftersom hon sedan ett halvår har en arresteringsorder hängande över sig. Hon är också beviset på hur Honduras´ kvinnor har vunnit nya positioner efter att La Resistencia, Honduras Motståndsrörelse, som bildades samma dag som militärkuppen genomfördes, har inneburit ett enormt lyft i politisk och social medvetenhet bland befolkningen.

Bertha dömdes i oktober 2013 till fängelse, en dom som kommer att fastställas i februari 2014. Domstolen slog också fast att Caceres inte får återvända till regionen Rio Blanco. Anklagelsen var vapeninnehav och att hon intrigerar till uppror bland Lenkafolket mot kraftverksbygget.

Men alla som känner Bertha vet att anklagelsen är absurd och resultatet av en provokation. När Bertha och bilen som Copinh förfogar över var på väg till El Roble, platsen för ockupationen vid Rio Blanco, plockade de upp en liftare som placerade ut en pistol i bilen. Som av en tillfällighet stoppades bilen av en armépatrull bara några minuter efter att liftaren hade hoppat av.

Med provokationen ökade också hoten från polis och militär i regionen samt mordhoten. Den internationellt kände spanske domaren Baltazar Garzón, som krävde att Pinochet skulle ställas inför rätta när denne befann sig i England, lade i november förra året fram en lista på 20 honduraner som finns på en lista över folk som ska mördas. Bertha är en av dessa “dödsdömda” (av vem?). Garzon krävde att staten borde skydda och inte jaga Bertha.

– Beslutet att mörda mig och beslutet samtidigt att döma mig till fängelse är resultatet och svaret på vår kollektiva kamp. Vi har sagt det tidigare men det förtjänar att upprepas; vi lever i en enklav för gruvbolag, energi- och oljebolag, bananbolag, maquilasbolag (enorma hangarer av arbetskraft där bolaget inte betalar skatt men en lön till arbetarna som ligger under minimilönen).

– Med den nya regimen Juan Orlando Hernandez (som valdes i ett skamlöst valfusk den 24 november 2013) ska vi dessutom bli en enklav för “Modellstäder” (Ciudades Modelos) med egna lagar som bestäms av det transnationella bolaget. Det blir en Stat i en Stat som står i tjänst hos det transnationella kapitalet.

Dödslistan som den spanske domaren Baltasar Garzon presenterade i november 2013 och som toppas av Bertha Caceres. Två år och fyra månader senare mördades hon.

Hon vacklar inte i en enda stavelse och det är som kampen i berg, skogar och floddalar har impregnerats i ryggraden hos denna trebarnsmamma. Som den självklara ledaren för Lenkafolkets kamp, har hon rest över hela världen och lagt fram sitt folks budskap.

Hon och Lenkaindianerna har mötts av respekt och beundran och en enorm solidaritet, främst i Latinamerika. Mödrarna på Plaza de Maya har besökt Rio Blanco och fördömt repressionen och krävt ett stopp för bygget. Religiösa ledare från USA och andra internationella människorättsdelegationer ville också ta del av kampen mot kraftverksbolaget direkt på plats men utsattes för beskjutning. Dagen efter, i staden Progreso, utsattes de för en bokstavlig provokation när agenter från säkerhetspolisen stormade in på ett möte som handlade om det då stundade valet (24 november 2013).

Hon säger att alla juridiska ramar har skrivits om för att anpassa sig till de transnationella bolagens önskemål.

– Alla dessa “enklaveprojekt” är ackompanjerade av ett projekt för en kraftig militarisering av Honduras. Landet fortsätter att vara ett laboratorium för USA:s imperialistiska politik, en plats varifrån invasioner av andra folk och länder kan genomföras eller för att bekämpa rörelser som slåss mot utplundringen av sitt lands naturresurser. Tänk dig att bara tre dagar efter militärkuppen i juni 2009, utfärdades de första koncessionerna i länet Intibuca i floden Ulua.

Företagen som har fått koncessioner är i många fall honduranska och nästan alla gav sitt stöd till statskuppen. Bertha menar att fasaden är honduransk men bakom denna döljer sig nästan alltid ett transnationellt bolag. 

Militariseringen är total och är i tjänst hos de transnationella och lokala bolagen som efter militärkuppen i juni 2009 fick närmare 50 koncessioner för att bygga kraftverk i floder och marker som tillhör de sju ursprungsbefolkningarna i Honduras.

Copinh har genomfört många diskussioner om utvinnandet av energi. De officiella medierna och den politiska och ekonomiska eliten kritiserar organisationen för att vara motståndare till att Honduras skapar egna energikällor. Över 25 procent av befolkningen saknar elektricitet. Men, hävdar Bertha, Copinh är inte motståndare till att Honduras skapar energi. Tvärtom, rätten till elektricitet är en mänsklig rättighet men den bör inte vara sammanflätad med privata kapitalistiska intressen, vilket den är till hundra procent i Honduras.

– Ingen av dessa strömningar (kommersiella intressen) som “grön energi” och andra sagor har gett oss stöd i den debatten. I stället har ett nytt koncept för “utveckling” fastställts och det är Världsbankens koncept. Den har finansierat dessa koncessioner med mer än 800 miljoner dollar. Men det handlar inte enbart om byggande av kraftverk utan gemensamma koncessioner för kraftverk och gruvdrift.

– Vårt koncept om utveckling går hand i hand med att skapa en folkmakt underifrån, att bygga en folkmakt med och mellan människorna i byarna och i våra (Lenkafolket) autonoma regioner. Energin, men också frågan om vattnet, är av en helt avgörande och grundläggande betydelse för våra samhällen. I dag är det omöjligt att genomföra gruvdrift om det inte finns tillgång till mycket vatten. Lenkafolket har privilegiet att leva i bergskedjorna som genererar mycket vatten. Inte bara Lenkafolket (som huvudsakligen är bönder) behöver vattnet för sina odlingar utan även folket i gränstrakterna i El Salvador lever tack vare vattnet som utgår från den honduranska sidan och i Lenkafolkets regioner. 

Lenkaindianen Ignocecio Gomez vid Rio Gualcarque som ska dämmas upp och lägga Ignocecios hem och marker under vatten. Men han gör motstånd, precis som Bertha och Copinh.

Världens största byggföretag för kraftverk, det statliga kinesiska bolaget Sinohydro, fick kontraktet för att bygga kraftverket i Rio Blanco. Men det sparkades ut av lenkaindianernas envetna kamp.

– Denna titaniska kamp mot ett transnationellt monster, visar att folken är kapabla och starka nog att tvinga dessa dödens megaprojekt på reträtt. Vi sparkade ut byggbolaget Sinohydro. Det väckte ett ursinne bland de mäktiga och ses som ett “dåligt exempel” för andra rörelser i Honduras som bedriver samma kamp som vi. Själva kraftverkskoncessionen har energibolaget DESA (Desarrollo Energeticos S.A.) fått. Men DESA har inte lyckats anlita ett nytt byggbolag som vill bygga kraftverket. Inte för inte är vi är söner och döttrar till Lempira *, säger Bertha och ögonen bokstavligen gnistrar vid varje stavelse.

De beväpnade väktarna är omringade av lenkaindianerna och vaktbolagets chef och vice chef har dykt upp. Trots sina pumpgevär ser väktarna oroliga ut. Lenkaindianerna klappar på sina machetes, medvetna om sin numerära överlägsenhet. Stämningen är spänd och hade det inte varit för vår närvaro, “Internationell Press”, är det möjligt att situationen hade varit annorlunda.

Bolagen som har fått koncessioner av landets kongress för att bygga kraftverk, “parker” av vindkraftverk eller gruvkoncessioner, förfogar över bokstavliga paramilitära arméer, dundrar David Romero, chef för den oppositionella radiostationen Globo. Den är i dag kanske den mest populära kanalen i Honduras på grund av sin konsekventa hållning mot den militära statskuppen 2009. Och här i Rio Blanco, åtta timmars bilresa från huvudstaden Tegucigalpa står tio representanter för ett av dessa paramilitära vaktbolag som leds av Douglas Bustillo, en före detta armélöjtnant. Han anklagas av indianerna för att leda grupper av mördare och kidnappare och när vi filmar och fotograferar honom gör han samma sak med oss.

– Nej, indianerna är inga gerillakrigare, säger han när vi intervjuar honom. Företaget (Desa) säger att de har papper på att det har köpt mark av indianerna. Vi är satta till att se till att egendomen inte utsätts för skada eller intrång, säger den kraftige mannen.

De beväpnade vakterna börjar bli nervösa när lenkaindianerna anländer. . .

Alla bolag som hävdar att de har lagliga papper på marken har med alla slags medel försökt att få egendomsinnehavarna att sälja mark och att skriva på papper. Men den säljande kan många gånger inte ens läsa eftersom analfabetismen i dessa regioner av Honduras är hög. Bolagen har till och med förfalskat namnunderteckningar, vilket Copinhledaren Francisco Javier Sanchez ger exempel på. Berättelserna av hur bolagen har lockat indianerna att skriva på, påminner om historierna från Afrika då de dåtida kolonisatörerna anlände med speglar, karameller och brännvin. I Rio Blanco eller San Fransisco de Opalaca har bolagen lockat med konfetti, en säck med majs, bönor eller 100-500 lempiras, cirka 35-180 kronor. Inför den totalt korrumperade rättsapparaten står de klagande helt rättslösa.

Vilka är då ägarna bakom företaget Desa? undrar Flamman och Bertha lägger fram en bild av en oligarkfamilj med investeringar inom bankvärlden och nu också inom den så kallade “förnyelsebara energisektorn”.

– David Castillo, den man som presenterar sig som styrelseordförande i Desa är utexaminerad på USA:s Militärakademi i West Point. Han är utbildad i och rådgivare till Honduras väpnade styrkor i militär underrättelsetjänst. Det är den länken, den militära, vi ser i alla dessa megaprojekt som gruv- och kraftverksbyggen.

Bertha Caceres radar upp de övriga maktmännen bakom kraftverksbygget. Bland ägarna till Desa återfinns familjeklanen Atala, där Camilo Atala är ägare av Centralamerikanska Banken, BAC-Bamer. Brodern Pedro Atala, är ordförande för Honduras´ proffsliga i fotboll. Den tredje Atala är vice ordförande Latinamerikas Industrikommerskollegium och ägare av Honduras näst bästa fotbollslag Motagua.

Ingången till kraftverksbygget är blockerat för de tunga maskinerna och omöjliggör bygget.

Att bygga ett kraftverk är en komplicerad och framför allt kostsam investering. Kraftverksprojektet i Rio Banco, “Agua Zarca”, har fått grönt ljus av Världsbankens underorgan CAMIF, som översatt från engelskan betyder Den Centralamerikanska Mezainska Investeringsfonden. Det är ett organ som ska stimulera privata investeringar i Centralamerika.

Copinh varnade i ett uttalande Världsbanken om de sociala, miljömässiga och folkliga konsekvenserna av ett lån till kraftverksbygget innan banken fattade beslutet. Organisationen krävde också ett möte mellan banken och Lenkafolket för att banken skulle lyssna på dem som skulle komma att drabbas.

Den Holländska Utvecklingsfonden står också i begrepp att ge ett miljonlån till Desa. Copinh och fem europeiska människorättsorganisationer skrev till Utvecklingsfonden och underströk att fonden kommer att bli medskyldig till brott mot ILO:s 169:e Konvention om ursprungsbefolkningarnas rättigheter och autonomi och att de bidrar till en militarisering av regionen och med den, ökade brott mot de mänskliga rättigheterna.

– Utvecklingsfonden skickade sina konsulter till Honduras, inte för att verkligen sätta sig ned med Lenkafolket och dess representanter för att gå igenom problematiken, utan för att rådgöra med anställda hos Desa och representanter för Staten, berättar den kvinnlige Copinhledaren och tillägger:

– Holländarna har inte den minsta uppfattning om vad en verklig konsult bör göra. De uppträdde arrogant och de har inte haft modet att svara Copinh. Som om detta inte räckte, säger Fonden att Lenkafolkets legitima representanter är Ministeriet för Ursprungsbefolkningarna (Secretaria de Pueblos Indigenas y Afrohondureños). Hur är det möjligt att Staten kan representera ursprungsbefolkningarna? Med denna argumentation rättfärdigar Utvecklingsfonden sitt beslut om lån till kraftverksbygget.

Copinhledaren uppger att hon erbjöds att förhandla med företaget och att företagets chef erbjöd henne mutor för att acceptera byggandet av kraftverket. Men Bertha Caceres säger att hon aldrig kommer att acceptera liknande förslag för de bryter mot all mänsklig värdighet och det förtroende som Lenkafolket har gett sin ledare. Efter sin vägran utsattes hon för flera provokationer och publiceringen av dödslistan med hennes namn registrerat offentliggjordes.

– Säkerhetschefen Douglas Bustillo skickade även sexuella anspelningar via mobilen. Det är en komplicerad situation men vi är vana vid dessa angrepp och förföljelser, för tänk dig att åtta av våra kamrater har mördats under årens lopp. Nu ställs jag inför rätta och beskrivs som en ”säkerhetsrisk för staten och de väpnade styrkorna”, Por Favor! säger Caceres och skrattar med sarkasm i rösten, vad vi är vittnen till idag är en intensifierad militarisering av hela samhället där de folkliga och sociala rörelserna attackeras och förföljs.

Säkerhetschefen Douglas Bustillo.

När indianledaren Tomas Garcias mördades av armén den 15 juli blev det droppen för Lenkafolket som gav det kinesiska byggföretaget ett ultimatum; dra er tillbaka eller ta konsekvenserna. Kineserna frågade skrämt om de kunde lämna området utan repressalier och Copinh svarade ja och släppte förbi dem vid vägockupationen. Sedan den dagen står kraftverksprojektet utan byggare.

– Vi ser militariseringen som en kopia av den “colombianska modellen”, där en armé och paramilitär struktur opererar tillsammans. Och vem står bakom dessa aktörer? Los Gringos som i Honduras förfogar över sex militärbaser. Varför ska de anlägga i Honduras den största marinbasen i Latinamerika, Caratasca? frågar sig Copinhledaren och sammanfattar:

– Vi kan inte vara naiva och godtrogna, för vi måste vara medvetna om att vi idag konfronteras med en mäktig fiende, inte bara en lokal kapitalistisk fiende utan en imperialistisk, patriarkal och rasistisk fiende som försöker splittra oss inifrån. Och den fienden är mäktig, men inte oövervinnlig.

Alan Garcia, 14,sårad av skotten från armépatrullen som mördade hans far, Tomas Garcia.

FAKTA: Ursprungsbefolkningarna

Enligt den senaste folkräkningen uppgår Honduras´ befolkning till 8.045.990 personer. Av dessa utgör 496.600 av indianfolken av Chortí, Lenka, Miskito, Nahua, Pech eller Paya, Tawahka eller Sumo och Tolupán eller Xicaque. Enligt ursprungsbefolkningarnas egna siffror är antalet 607.300 personer. Till detta antal ska vi också summera 200.000 personer av afrohonduranskt och karibiskt ursprung, garifunasfolket. Enligt FN lever dessa folk i extrem fattigdom utspridda i cirka 4.000 byar. Bristen på hälsovård, utbildning, tillgång till jord trots de egna naturresurserna är skriande. Indianfolkens gör anspråk på två miljoner hektar mark på en sammanlagd nationell areal på 11,2 miljoner hektar mark. Bara tio (10) procent av dessa etniska grupper förfogar över en egendomstitel.

D.E.

Källa: Pueblos Originarios en América

Videos (på spanska):

Río Blanco, o la lucha del pueblo indígena Lenca contra los planes de construir una represa

https://youtu.be/cXD6Ha2opZ0

Entrevista a Bertha Cáceres, coordinadora de Consejo Popular e Indígena de Honduras COPINH

https://vimeo.com/82083040

Entrevista a Bertha Cáceres, coordinadora de Consejo Popular e Indígena de Honduras COPINH from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

FAKTA:

Kraftverksbolaget Desarrollos Energéticos S.A. (DESA)

Företaget bildades 2008 av familjeklanen Atala-Faraj. “Det är en av de mest inblandade företagsgrupper i statskuppen som störtade president Manuel Zelaya från makten” den 28 juni 2009, skriver radiostationen Radio Progreso i en artikel. Camilo Atala äger den Centralamerikanska Banken, BAC-Bamer. Familjen är också ägare av Finansgruppen Ficohsa, som omfattar Banken Ficohsa, försäkringsbolaget Interamericana de Seguros, Ficohsa Express som administrerar ekonomiska leveranser från den miljon honduraner som lever och arbetar i främst USA, fastighetsbolaget PSI –Proyectos y Servicios Inmobiliarios-, Honduras´ variant av Forex; Dicorp –Divisas Corporativas- och Stiftelsen Fundación Ficohsa som ägnar sig åt välgörenhetsprojekt.

USA sex militärbaser i Honduras.

Fem familjer kontrollerar allt

40 procent av Honduras´ BNP kontrolleras av fem familjer med palestinska och judiska efternamn; Atala, Rosenthal, Facussé, Larach, Nasser, Kafie eller Goldstein. Fem efternamn som kontrollerar och äger maquilas (monteringsanläggningar som textil, m.m), energisektor, telekommunikationer, turism, bank- och finansvärlden, massmedia, köttexportörer, försäkringsbolag, bryggerier, cementindustri, handel, flygplatser, äger fotbollslag och kontrollerar det politiska livet.

Denna kärna av 3% av honduranerna kontrollerar och tillägnar sig 40 % av Honduras´ BNP. De väljs till de högsta politiska posterna av ett folk där 70 procent är fattiga och där den extrema fattigdomen omfattar 46 % av folket. Denna grupp har förpassat det traditionella borgerskapet av ättlingar till spanjorer och tyskar, som forskaren Victor Mesa sammanfattar i sin bok ”Honduras; faktisk och politisk makt”, till en plats i skuggan. Med undantag för Rosenthal stödde de alla, eller riktigare, stod de bakom militärkuppen 2009 som den verkliga makten i Honduras.

D.E.

FAKTA:

* Lenkafolkets befrielsehjälte “Kapten Lempira”

Lempira, som på lenkaspråket betyder “Bergsmannen” eller “Mannen i Berget”, är för Lenkafolket vad Simon Bolivar är för de länder han ledde befrielsen av mot den spanska kolonialismen. Lempira var kring 1530-talet Lenkafolkets bredaxlade militäre kapten. Historikerna beskriver honom som modig, en exemplarisk oövervinnlig krigare med en outtömlig kärlek för sitt folk.

År 1537 fick Lempira uppdraget av Lenkahövdingen Entepica att organisera motståndet mot spanjorerna. Lempira gick i spetsen för mer än 30.000 lenkaindianer som kom från 200 byar på häst och gjorde motstånd och konfronterade mot de framryckande spanjorerna under befäl av Alonso de Caceres.

Lempiras militära exempel smittade av sig på andra folk i regionen och spanjorerna mötte ett förbittrat motstånd. Men 1537 stupade Lempira. Hans namn nämns med vördnad och beundran i Honduras och landets valuta heter Lempira. För Lenkafolket lever han vidare i sitt folks nuvarande kamp, bland annat mot kraftverksbolaget Desa.

D.E.

ILO-konventionen om ursprungsfolk och stamfolk

Konventionen om ursprungsfolk och stamfolk (ILO:s konvention nr 169, är en konvention som antogs av Internationella Arbetsorgansiationen ILO 1989. Den bygger bland annat på att principerna från FN:s övriga rättighetsdeklarationer skall tillämpas även på ursprungsbefolkningar.

Konventionen vill med text i 44 artiklar säkerställa ursprungsfolks rätt att själva välja i vilken grad de vill behålla sin kulturella och politiska identitet och beskydda ursprungsfolk mot icke frivillig assimilering.

Norge och Danmark har ratificerat konventionen, men inte Finland, Sverige och Ryssland.

Finlands regering har i ett regeringsprogram för 2011-15 uttalat som målsättning att ratificera ILO-konventionen 169, men har inte uttalat sig om en tidpunkt för detta.  I Sverige hänvisas till att samernas rätt till mark och vatten, liksom jakt- och fiskerättigheter utreds.

Källa: Wikpedia