 |
| Två ungdomar mördade, fastbundna och avrättade. |
Sex timmars bloddrypande morgonnyheter
i Honduras
Av Dick
Emanuelsson, Tegucigalpa*
TEGUCIGALPA
/ 2014-08-19 / Det är tisdag och klockan markerar halv 6. Då brukar vi ta
första koppen kaffe medan gryningen utanför sovrumsfönstret sakta vinner
terräng. Hundarna på gatan i bostadsområdet i södra Tegucigalpa väcker de
resterande med sina skall. Med kaffet de första nyheterna på Radio Globo. Radiostationen
som inte lät sig skrämmas av stridsplanen vid samma tid på morgonen men den 28
juni 2009 då militären grep makten i Honduras. Deras uppdragsgivare i den
politiska och ekonomiska frimurarlogen, den reella makten, införde en
militär-civil diktatur som i sin tur inledde militariseringen av det
honduranska samhället som vi nu, mer än fem år senare, inpå kroppen känner
konsekvenserna av.
Varje dag mördas i landet 20 personer. Honduras har lika stor befolkning
som Sverige, men på en fjärdedel av Sveriges yta. Medan svenska medier rapporterar
dagens aktiebörsresultat, rapporterar den honduranska radion från “likbörsen”,
det vill säga antalet offer kvällen innan.
Rony
Martinez och David Romero är duon som från 05.00-08.00 ömsom rapporterar
vardagliga nyheter eller släpper in Globos reportrar ute i landet.
Åsiktsjournalistiken har förstärkts märkbart efter statskuppen 2009 då
reportrarna i de officiella medierna mer eller mindre tvingades andas ägarens
politiska uppfattning. Och den var till 90 procent kuppregimens ståndpunkt. Som
om det inte vore nog uppfattades det Honduranska Journalistsällskapet (Colegio
de Periodistas de Honduras, CPH), som mer kuppvänligt än självaste diktatorn
Roberto Micheletti och general Romeo Vazquez.
 |
| David Romero och Rony Martinez, Radio Globo |
Första nyheten
“Det
i lördags försvunna Cessnaplanet har påträffats i närheten av Mosquitia. De
fyra passagerarna och de två besättningsmännen är döda och planet är plundrat”.
Sa
Martinez och berättar att planet var en värdetransport som i tropiskt stormregn
störtade i de otillgängliga trakterna vid karibiska kusten mellan Honduras och
Nicaragua, ett område där knarkkartellerna är makt och köper upp borgmästare,
polischefer och militära officerare. Fattigdomen är bedövande och invånarna i
området måste ha sett det nedfallande planet och dess innehåll som en gåva från
Gud. Med religionen, som är lika förhärskande som korruptionen, kan allt
förklaras och försvaras, även ett plan som med sina sex döda kroppar plundras
på allt som är värt mer än en krona.
Massaker vid begravningsbyrån
Klockan
slår nästan 06.00 när Globos reporter i Honduras andra stad San Pedro Sula
rapporterar med dramatik och nervositet i rösten om att en massaker ägt rum
framför begravningsbyrån “La Mejor”, den Bästa bara någon timma innan.
– Sex
människor har skjutits ihjäl varav två är från begravningsbyrån.
Men
under hans rapport får han beskedet om att en av de fyra skottskadade som körts
till sjukhuset har avlidit. David vill att reportern tar kontakt med något av
polisbefälen som anlänt till platsen men dessa kan eller vill inte uttala sig.
 |
| Ett av de nio offren i massakern vid befravningsbyrån `La Mejor` i staden San Pedro Sula. |
Världens farligaste städer
San
Pedro Sula betraktas tillsammans med huvudstaden Tegucigalpa som världens två
farligaste städer i länder utanför en väpnad eller krigskonflikt. FN:s genomsnitt
2013 för mord uppskattas till 6,9 per 100.000 invånare. I de två nämnda
städerna är snittet 176. I Honduras 2013 var genomsnittet 90,4 mord per 100.000
invånare.
I
Tegucigalpa genomfördes under veckan innan två massakrer. I den fattiga
stadsdelen Las Torres sköts fem personer ihjäl och sex skottskadades svårt på kantinen
med det nästan symboliska namnet “La Puerta Negra”, den svarta dörren. Bara 30
minuter innan hade en armépatrull med 20 tungt beväpnade militärer anlänt och “sonderat
terrängen”, som det heter på militärspråk. Invånarna är vettskrämda för alla,
inte bara “Las Maras”, de kriminella psykopaterna som är lierade med den
organiserade brottsligheten utan även de uniformerade.
Vid
kl. 06.15 får Globo in mer information om massakern i San Pedro Sula.
Ytterligare en kropp har hittats ett kvarter från begravningsbyrån, död.
Fadern mördad dagen innan
Bakgrunden
till massakern inkommer vid halv 7-tiden på morgonen. Tre bilar hade klockan
04.00 anlänt till begravningsbyrån för att hämta kroppen av José Luis Terrero
Piedi, alias “el Chino”. Terrero hade mördats dagen innan i Los Mangos, bostadsområdet
han levde i staden Puerto Cortés, vid karibiska havet.
David
Romero, som också är från Puerto Cortés säger att han känner offret sedan
ungdomen och hävdar att Terreros familj under alla år har “varit föremål för
myndigheternas undersökningar”. I klartext handlar det om en familj inblandad i
den organiserade brottsligheten. Jag märker att David blir försiktig med att
välja sina ord för en “slintning” kan medföra att han själv blir skottavla.
 |
| Ett av offren i massakern i stadsdelen Las Torres i huvudstaden Tegucigalpa. |
Medellinkartellen i lä
Men
av familjen Terrero återstår det inte mycket. Fadern mördades dagen innan och
när resten av familjen ska hämta faderns kropp för den sista likvakan innan
begravning, dyker de upp, två bilar med 10-12 maskerade män utrustade med
AK47:or och 9 mm pistoler. De säger inte ett ord utan avlossar kärve efter
kärve med kulor som perforerar de tre andra bilarna som ser ut som silar när
mördarna har lämnat platsen. När massakern är verkställd ligger det
uppskattningsvis 200 tomhylsor på marken.
Under
förmiddagen avlider ytterligare två av skadorna och denna massaker registrerar
nu nio offer. Under 2014 har 35 massakrer genomförts och mordstatiken överträffar
Colombia under de värsta åren med Medellinkarteller och paramilitära
dödsskvadroner. I Colombia uppgick dödsstatistiken till 76 mord per 100.000
invånare. I Honduras är den uppe i 90,4 per 100.000 invånare. Och tendensen pekar fortsatt uppåt.
Röda Korset: “Finns inget blod”!
Vid
9-tiden på morgonen ringer reportern Rony Espinoza in nästa intervju från Röda
Korsets blodbank.
– Staten
är skyldig oss 32 miljoner lempiras (cirka tio miljoner svenska kronor). Vi har
inte pengar till löner eller till donatorerna sedan sex månader och därför har
vi inget blod, säger José Juan Castro, honduranska Röda Korset ordförande, med en
blandning av resignation och desperation.
Med
tanke på att 20 människor mördas varje dag och massor skadas eller såras så är
behovet enormt.
I
nästa rapport, en kvart senare i Radio Globo från det största allmänna
universitetssjukhuset i Honduras, Hospital Escuela, berättar patienter och
läkare om att det varken finns mediciner eller läkemedel och detta måste
patienterna köpa i butikerna framför sjukhuset om de ska opereras eller
behandlas.
Från
socialförsäkringsystemets främsta sjukhus i huvudstaden har läkarna och
sjuksystrarna beslutat att gå i strejk om de inte får ut sin lön. Den ansvarige
för hela socialförsäkringssystemet, Mario Zelaya, ledande medlem i det styrande
Nationalistpartiet, är på flykt sedan fem månader, anklagad för att ha plundrat
socialförsäkringssystemet på fem miljarder lempiras, cirka 1,7 miljarder
svenska kronor.
Militariserat sjukhus
Daniel Rodríguez Izquierdo, 72, från Costa Rica, anlände till San Pedro
Sula i juli för att hålla föreläsningar om återvinning av sopor. Han hade
oturen att drabbas av hjärnblödning. Företaget som hade anlitat honom tog in
honom på ett privat sjukhus men när räkningen hade gått upp till 30.000 dollar
så beslöt hans son, Daniel Rodríguez Torradeflo, att föra över honom till det
statliga sjukhuset Mario Catarino Rivas, där pappan befann sig i 26 dagar. Men
en desperat son berättar för den costarikanska dagstidningen La Nacion [1]
att sjukhuset hade militariserats av de väpnade styrkorna med motivet att
sjukhuset hade tagits över av den organiserade brottsligheten och en
korrumperad sjukhusledning. Det avgörande motivet var dock en patient som avled
efter att han hade invaderats av mask.
 |
| Medicinsk personal från Costa Ricas hälsovårdsministerium hämtar Daniel Rodríguez som anlände i ett plan som Costa Ricas regering hyrde för att hämta hem sin medborgare från Honduras. |
Reportern
Marvin Ortiz ringer vid 11-tiden in nästa mord; en 28-årig man har mördats i närheten
av den farliga marknaden i Comayaguela.
“Passagerare sköt ihjäl tre
rånare”
Det
dröjer bara några minuter innan Globos andre reporter på stan ringer in den
andra dramatiska nyheten denna morgon; “tre rånare som länsade passagerarna på
en av stadsbussarna på sina mobiltelefoner och plånböcker, sköts helt sonika
ihjäl av en beväpnad passagerare”.
Denne
plockade upp tomhylsorna för att undvika att hans pistol skulle kunna
identifieras senare men han applåderades av sina medresenärer när han klev av
bussen och lugnt promenerade iväg och lämnade tre livlösa kroppar bakom sig.
Med
all säkerhet, rapporterade Globos reporter, kommer ingen av passagerarna ha
sett någonting av vad som hände, än mindre kunna identifiera mannen som tog
rättvisan i sina egna händer. När inte polisen gör sitt så. . . .
Nio barn & ungdomar
mördas varje dag
Den
ekonomiska och sociala situationen är dramatisk. Enligt det ekonomiska
FN-organet Cepal är 66 procent av honduranerna fattiga och av dessa är 42
procent extremt fattiga. Arbetslösheten är bedövande och den dolda
arbetslösheten i den så kallade informella sektorn utgör majoriteten av den
ekonomiskt aktiva befolkningen. På landsbygden, där femtio procent av
honduranerna lever, är situationen än värre.
De
gör att ungdomen blir ett lätt byte för den organiserade brottsligheten som
infiltrerar den honduranska samhällskroppen och sprider skräck i
fattigområdena. Enligt Casa Alianza, som arbetar med gatubarnen i Honduras
sedan nästan 30 år, mördas varje dag nio (9) barn eller ungdomar under 23 år. [2].
 |
| En typisk tatuerad `mara`. |
Att
det är livsfarligt att bli gripen av polisen, som åker omkring i de nya patrullbilarna
från USA med devisen “Proteger y Servir”,
beskydda och tjäna, är också ett faktum. G16-gruppen konstaterade i ett möte
för något år sedan att 96% av mördarna eller förövarna av brott mot de
mänskliga rättigheterna mot aktivister eller ledare från människorättorganisationerna,
utgörs av poliser.
Centrumet
för rehabilitering och förebyggande för offren för tortyr i Honduras, CPTRT,
stödd och finansierad av danska Sida, presenterade denna ödesmättade tisdag en
rapport [3]
om just tortyren. Den säger att sex av tio honduraner som gripits och förts
till en polisstation har utsatts för psykisk och fysisk tortyr.
50 000 barn och ungdomar i USA
I
slutet av maj började ett rykte florera om att Obama hade öppnat gränsen mot
Mexiko för barn och ungdomar som har föräldrar i USA.
På
rekordtid anlände över 50.000 centralamerikanska barn och ungdomar, de flesta
honduraner, många ensamma eller i sällskap med sin mamma eller bror&syster,
till USA där de i de flesta av fallen fångades in av “La Migra”,
migrationspolisen. Vittnesmålen från strapatserna i sträckan Honduras-Guatemala-Mexiko
och över gränsfloden Rio Grande, är förfärliga. Guiderna, de så kallade
Coyotes, tar mellan 4000-6000 dollar per person. Människor säljer allt de äger
och har innan de lämnar landet för en vandring som kan sluta med döden.
Varje
år deporteras från USA tillbaka till Honduras över 30.000 av de papperslösa
honduranerna som gripits av USA:s myndigheter. De återvänder till ett allt mer
deprimerat och livsfarligt Honduras.
 |
| En ung kille passar på att vila en stund medan `La Bestia`, tåget som går från södra Mexiko till gränsen har stannat. |
Turism?
På
nästan varje gata och varuhus i Honduras´ städer står det i dag maskerad och tungt
beväpnad militär med AK47:or. De militära transportfordonen trafikerar som om
vi befinner oss mitt uppe i ett krig eller en militärkupp utan slut. Det finns
inga mediciner på sjukhusen men alla militärer uppvisar nya vapen.
Militärpatrullernas fordon med fyrhjulsdrift och flak är splitternya, sålda av
USA:s militära industri.
I
entrén till det nyöppnade City Mall framför Tegucigalpas internationella
flygplats (den 7:e farligaste i världen) står dessa kamouflageklädda militärer.
Efter 35 år i Latinamerika och sex år som stationerad reporter i Colombia och
nio år i Honduras borde jag inte reagera. Men det gör jag, för jag har inte
sett något liknande under dessa år, inte ens i Colombia. Jag funderar på vad
anländande turister tänker när de beger sig till City Mall och hälsas välkomna
av dessa beväpnade militärer. Vad händer om en tjuv börjar springa ut genom
entrén? Skjuter militärerna med sina automatgevär bland hundratals kunder?
42 mördade journalister sedan
militärkuppen
För
mina kollegor i Honduras är situationen närmast desperat. Den 14 augusti,
alltså fem dagar innan denna “nyhetsmorgon”, mördades TV-reportern Nery
Francisco Soto Torres, 31, när han anlände till sitt hem i den lilla staden Olanchito,
i norra Honduras. Månaden innan mördades en annan kollega. Soto blev det 42:a
offret sedan militärkuppen.
 |
| Nery Soto, offer Nr. 42 hos Honduras´ journskollegie sedan statskuppen 2009. |
Den
Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna utfärdar nästan på
löpande band “beskydd” för journalisterna i Honduras. Men det hjälper inte. För
medan allt fler avtal mellan Honduras, USA och Colombia skrivs under, avtal som
handlar om kamp mot terrorism och narkotikakarteller, desto mer honduraner, och
bland dem journalister, mördas i landet.
Kan
det finnas ett samband? Fråga honduranen på gatan och han har ett svar.
* Frilansreporter i Latinamerika, bosatt i
Honduras sedan december 2005
[1] Gobierno rescata a tico de deplorable hospital hondureño
[2]
Casa Alianza: Nueve niños asesinados o ejecutados a diario en Honduras
[3]
Seis de cada diez detenidos son torturados por la Policía
