lördag 30 augusti 2014

Grundare av Honduras´ motståndsfront mördad

Margarita Murillo intervjuades av den svenske reportern Dick Emanuelsson i samband med Motståndsfrontens kongress i mars 2011. Foto: Mirian Emanuelsson

Video: http://vimeo.com/20450786
Honduras: “Los partidos tradicionales están felices por la decisión del Frente de no ir a elecciones” from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.





Margarita Murillo, 55, en av de den honduranska motståndsfrontens ledare, sköts i onsdags ihjäl av en grupp maskerade paramilitärer.
Vapnen avlossades direkt mot ansiktet och hon sjönk ner och dog under ett mangoträd på den jord som hon och ett 30-tal bondefamiljer kämpade för att få rätten till. Hon var ordförande för bondeorganisationen och skulle dagen efter har ett möte med Jordreforminstitutet INA för att legalisera marken.
Murillo tillhörde den grupp av folkledare som tog initiativet till bildandet av såväl Motståndsfrontens mot statskuppen i juni 2009 som bildandet av frontens politiska gren som blev Libre, Libertad y Refundación. Hon tillhörde den politiska kommissionen för Motståndsfronten och var dess koordinatör i det näst folkrikaste länet i Honduras, Puerto Cortes.
Mordet har skakat det härdade Honduras som varje dag begraver 20 personer. Även de officiella medierna öppnade sina nyheter med mordet på Murillo. Från EU-parlamentets vänstergrupp fördömdes mordet starkt.

Revolutionär under 40 år

Margarita Murillo föddes i extremt fattiga förhållanden på den honduranska landsbygden och det formande henne till den revolutionär hon blev under 40 år av politisk-social kamp. Under en jordockupation 1976 greps hon av säkerhetspolisen som torterade och våldtog henne. 1979 bildade hon Bondekvinnornas Kvinnofederation. 1985 deltog hon i bildandet den Nationella Bondefederationen CNTC och valdes in i den centrala ledningen.
1987 greps hon igen av en dödsskvadron från militären som höll henne kidnappad under fem dagar då hon systematiskt våldtogs och torterades. Hennes rygg tog allvarlig skada och hon gick under jorden och tog sig till Nicaragua. Därifrån skickade sandinisterna henne till Kuba där hon fick genomgå tre operationer i ryggraden och en sönderslagen äggstock som togs bort. Hon reste tillbaka i hemlighet 1990 och arbetade för den salvadoranska gerillan FMLN. 1991 i samband med den allmänna amnestin i Honduras efter militärdiktaturen kunde hon återigen träda fram i legalitetens ljus.
Men den 28 augusti i år mördades hon fysiskt, men henne idéer och politiska arv går vidare, skriver Motståndsfronten i ett uttalande.
Dick Emanuelsson

torsdag 28 augusti 2014

Sex timmars bloddrypande morgonnyheter i Honduras

Två ungdomar mördade, fastbundna och avrättade.




Sex timmars bloddrypande morgonnyheter i Honduras

Av Dick Emanuelsson, Tegucigalpa*
TEGUCIGALPA / 2014-08-19 / Det är tisdag och klockan markerar halv 6. Då brukar vi ta första koppen kaffe medan gryningen utanför sovrumsfönstret sakta vinner terräng. Hundarna på gatan i bostadsområdet i södra Tegucigalpa väcker de resterande med sina skall. Med kaffet de första nyheterna på Radio Globo. Radiostationen som inte lät sig skrämmas av stridsplanen vid samma tid på morgonen men den 28 juni 2009 då militären grep makten i Honduras. Deras uppdragsgivare i den politiska och ekonomiska frimurarlogen, den reella makten, införde en militär-civil diktatur som i sin tur inledde militariseringen av det honduranska samhället som vi nu, mer än fem år senare, inpå kroppen känner konsekvenserna av.
Varje dag mördas i landet 20 personer. Honduras har lika stor befolkning som Sverige, men på en fjärdedel av Sveriges yta. Medan svenska medier rapporterar dagens aktiebörsresultat, rapporterar den honduranska radion från “likbörsen”, det vill säga antalet offer kvällen innan.
Rony Martinez och David Romero är duon som från 05.00-08.00 ömsom rapporterar vardagliga nyheter eller släpper in Globos reportrar ute i landet. Åsiktsjournalistiken har förstärkts märkbart efter statskuppen 2009 då reportrarna i de officiella medierna mer eller mindre tvingades andas ägarens politiska uppfattning. Och den var till 90 procent kuppregimens ståndpunkt. Som om det inte vore nog uppfattades det Honduranska Journalistsällskapet (Colegio de Periodistas de Honduras, CPH), som mer kuppvänligt än självaste diktatorn Roberto Micheletti och general Romeo Vazquez.
David Romero och Rony Martinez, Radio Globo

Första nyheten

“Det i lördags försvunna Cessnaplanet har påträffats i närheten av Mosquitia. De fyra passagerarna och de två besättningsmännen är döda och planet är plundrat”.
Sa Martinez och berättar att planet var en värdetransport som i tropiskt stormregn störtade i de otillgängliga trakterna vid karibiska kusten mellan Honduras och Nicaragua, ett område där knarkkartellerna är makt och köper upp borgmästare, polischefer och militära officerare. Fattigdomen är bedövande och invånarna i området måste ha sett det nedfallande planet och dess innehåll som en gåva från Gud. Med religionen, som är lika förhärskande som korruptionen, kan allt förklaras och försvaras, även ett plan som med sina sex döda kroppar plundras på allt som är värt mer än en krona.

Massaker vid begravningsbyrån

Klockan slår nästan 06.00 när Globos reporter i Honduras andra stad San Pedro Sula rapporterar med dramatik och nervositet i rösten om att en massaker ägt rum framför begravningsbyrån “La Mejor”, den Bästa bara någon timma innan.
– Sex människor har skjutits ihjäl varav två är från begravningsbyrån.
Men under hans rapport får han beskedet om att en av de fyra skottskadade som körts till sjukhuset har avlidit. David vill att reportern tar kontakt med något av polisbefälen som anlänt till platsen men dessa kan eller vill inte uttala sig.
Ett av de nio offren i massakern vid befravningsbyrån `La Mejor` i staden San Pedro Sula.

Världens farligaste städer

San Pedro Sula betraktas tillsammans med huvudstaden Tegucigalpa som världens två farligaste städer i länder utanför en väpnad eller krigskonflikt. FN:s genomsnitt 2013 för mord uppskattas till 6,9 per 100.000 invånare. I de två nämnda städerna är snittet 176. I Honduras 2013 var genomsnittet 90,4 mord per 100.000 invånare.
I Tegucigalpa genomfördes under veckan innan två massakrer. I den fattiga stadsdelen Las Torres sköts fem personer ihjäl och sex skottskadades svårt på kantinen med det nästan symboliska namnet “La Puerta Negra”, den svarta dörren. Bara 30 minuter innan hade en armépatrull med 20 tungt beväpnade militärer anlänt och “sonderat terrängen”, som det heter på militärspråk. Invånarna är vettskrämda för alla, inte bara “Las Maras”, de kriminella psykopaterna som är lierade med den organiserade brottsligheten utan även de uniformerade.
Vid kl. 06.15 får Globo in mer information om massakern i San Pedro Sula. Ytterligare en kropp har hittats ett kvarter från begravningsbyrån, död.

Fadern mördad dagen innan

Bakgrunden till massakern inkommer vid halv 7-tiden på morgonen. Tre bilar hade klockan 04.00 anlänt till begravningsbyrån för att hämta kroppen av José Luis Terrero Piedi, alias “el Chino”. Terrero hade mördats dagen innan i Los Mangos, bostadsområdet han levde i staden Puerto Cortés, vid karibiska havet.
David Romero, som också är från Puerto Cortés säger att han känner offret sedan ungdomen och hävdar att Terreros familj under alla år har “varit föremål för myndigheternas undersökningar”. I klartext handlar det om en familj inblandad i den organiserade brottsligheten. Jag märker att David blir försiktig med att välja sina ord för en “slintning” kan medföra att han själv blir skottavla.
Ett av offren i massakern i stadsdelen Las Torres i huvudstaden Tegucigalpa.

Medellinkartellen i lä

Men av familjen Terrero återstår det inte mycket. Fadern mördades dagen innan och när resten av familjen ska hämta faderns kropp för den sista likvakan innan begravning, dyker de upp, två bilar med 10-12 maskerade män utrustade med AK47:or och 9 mm pistoler. De säger inte ett ord utan avlossar kärve efter kärve med kulor som perforerar de tre andra bilarna som ser ut som silar när mördarna har lämnat platsen. När massakern är verkställd ligger det uppskattningsvis 200 tomhylsor på marken.
Under förmiddagen avlider ytterligare två av skadorna och denna massaker registrerar nu nio offer. Under 2014 har 35 massakrer genomförts och mordstatiken överträffar Colombia under de värsta åren med Medellinkarteller och paramilitära dödsskvadroner. I Colombia uppgick dödsstatistiken till 76 mord per 100.000 invånare. I Honduras är den uppe i 90,4 per 100.000 invånare.  Och tendensen pekar fortsatt uppåt.

Röda Korset: “Finns inget blod”!

Vid 9-tiden på morgonen ringer reportern Rony Espinoza in nästa intervju från Röda Korsets blodbank.
– Staten är skyldig oss 32 miljoner lempiras (cirka tio miljoner svenska kronor). Vi har inte pengar till löner eller till donatorerna sedan sex månader och därför har vi inget blod, säger José Juan Castro,  honduranska Röda Korset ordförande, med en blandning av resignation och desperation.
Med tanke på att 20 människor mördas varje dag och massor skadas eller såras så är behovet enormt.

I nästa rapport, en kvart senare i Radio Globo från det största allmänna universitetssjukhuset i Honduras, Hospital Escuela, berättar patienter och läkare om att det varken finns mediciner eller läkemedel och detta måste patienterna köpa i butikerna framför sjukhuset om de ska opereras eller behandlas.
Från socialförsäkringsystemets främsta sjukhus i huvudstaden har läkarna och sjuksystrarna beslutat att gå i strejk om de inte får ut sin lön. Den ansvarige för hela socialförsäkringssystemet, Mario Zelaya, ledande medlem i det styrande Nationalistpartiet, är på flykt sedan fem månader, anklagad för att ha plundrat socialförsäkringssystemet på fem miljarder lempiras, cirka 1,7 miljarder svenska kronor.

Militariserat sjukhus

Daniel Rodríguez Izquierdo, 72, från Costa Rica, anlände till San Pedro Sula i juli för att hålla föreläsningar om återvinning av sopor. Han hade oturen att drabbas av hjärnblödning. Företaget som hade anlitat honom tog in honom på ett privat sjukhus men när räkningen hade gått upp till 30.000 dollar så beslöt hans son, Daniel Rodríguez Torradeflo, att föra över honom till det statliga sjukhuset Mario Catarino Rivas, där pappan befann sig i 26 dagar. Men en desperat son berättar för den costarikanska dagstidningen La Nacion [1] att sjukhuset hade militariserats av de väpnade styrkorna med motivet att sjukhuset hade tagits över av den organiserade brottsligheten och en korrumperad sjukhusledning. Det avgörande motivet var dock en patient som avled efter att han hade invaderats av mask.

Medicinsk personal från Costa Ricas hälsovårdsministerium hämtar Daniel Rodríguez som anlände i ett plan som Costa Ricas regering hyrde för att hämta hem sin medborgare från Honduras.

Reportern Marvin Ortiz ringer vid 11-tiden in nästa mord; en 28-årig man har mördats i närheten av den farliga marknaden i Comayaguela.

“Passagerare sköt ihjäl tre rånare”

Det dröjer bara några minuter innan Globos andre reporter på stan ringer in den andra dramatiska nyheten denna morgon; “tre rånare som länsade passagerarna på en av stadsbussarna på sina mobiltelefoner och plånböcker, sköts helt sonika ihjäl av en beväpnad passagerare”.
Denne plockade upp tomhylsorna för att undvika att hans pistol skulle kunna identifieras senare men han applåderades av sina medresenärer när han klev av bussen och lugnt promenerade iväg och lämnade tre livlösa kroppar bakom sig.
Med all säkerhet, rapporterade Globos reporter, kommer ingen av passagerarna ha sett någonting av vad som hände, än mindre kunna identifiera mannen som tog rättvisan i sina egna händer. När inte polisen gör sitt så. . . .

Nio barn & ungdomar mördas varje dag

Den ekonomiska och sociala situationen är dramatisk. Enligt det ekonomiska FN-organet Cepal är 66 procent av honduranerna fattiga och av dessa är 42 procent extremt fattiga. Arbetslösheten är bedövande och den dolda arbetslösheten i den så kallade informella sektorn utgör majoriteten av den ekonomiskt aktiva befolkningen. På landsbygden, där femtio procent av honduranerna lever, är situationen än värre.
De gör att ungdomen blir ett lätt byte för den organiserade brottsligheten som infiltrerar den honduranska samhällskroppen och sprider skräck i fattigområdena. Enligt Casa Alianza, som arbetar med gatubarnen i Honduras sedan nästan 30 år, mördas varje dag nio (9) barn eller ungdomar under 23 år. [2].
En typisk tatuerad `mara`.

Att det är livsfarligt att bli gripen av polisen, som åker omkring i de nya patrullbilarna från USA med devisen “Proteger y Servir”, beskydda och tjäna, är också ett faktum. G16-gruppen konstaterade i ett möte för något år sedan att 96% av mördarna eller förövarna av brott mot de mänskliga rättigheterna mot aktivister eller ledare från människorättorganisationerna, utgörs av poliser.
Centrumet för rehabilitering och förebyggande för offren för tortyr i Honduras, CPTRT, stödd och finansierad av danska Sida, presenterade denna ödesmättade tisdag en rapport [3] om just tortyren. Den säger att sex av tio honduraner som gripits och förts till en polisstation har utsatts för psykisk och fysisk tortyr.

50 000 barn och ungdomar i USA

I slutet av maj började ett rykte florera om att Obama hade öppnat gränsen mot Mexiko för barn och ungdomar som har föräldrar i USA.
På rekordtid anlände över 50.000 centralamerikanska barn och ungdomar, de flesta honduraner, många ensamma eller i sällskap med sin mamma eller bror&syster, till USA där de i de flesta av fallen fångades in av “La Migra”, migrationspolisen. Vittnesmålen från strapatserna i sträckan Honduras-Guatemala-Mexiko och över gränsfloden Rio Grande, är förfärliga. Guiderna, de så kallade Coyotes, tar mellan 4000-6000 dollar per person. Människor säljer allt de äger och har innan de lämnar landet för en vandring som kan sluta med döden.
Varje år deporteras från USA tillbaka till Honduras över 30.000 av de papperslösa honduranerna som gripits av USA:s myndigheter. De återvänder till ett allt mer deprimerat och livsfarligt Honduras.
En ung kille passar på att vila en stund medan `La Bestia`, tåget som går från södra Mexiko till gränsen har stannat.

Turism?

På nästan varje gata och varuhus i Honduras´ städer står det i dag maskerad och tungt beväpnad militär med AK47:or. De militära transportfordonen trafikerar som om vi befinner oss mitt uppe i ett krig eller en militärkupp utan slut. Det finns inga mediciner på sjukhusen men alla militärer uppvisar nya vapen. Militärpatrullernas fordon med fyrhjulsdrift och flak är splitternya, sålda av USA:s militära industri.
I entrén till det nyöppnade City Mall framför Tegucigalpas internationella flygplats (den 7:e farligaste i världen) står dessa kamouflageklädda militärer. Efter 35 år i Latinamerika och sex år som stationerad reporter i Colombia och nio år i Honduras borde jag inte reagera. Men det gör jag, för jag har inte sett något liknande under dessa år, inte ens i Colombia. Jag funderar på vad anländande turister tänker när de beger sig till City Mall och hälsas välkomna av dessa beväpnade militärer. Vad händer om en tjuv börjar springa ut genom entrén? Skjuter militärerna med sina automatgevär bland hundratals kunder?

42 mördade journalister sedan militärkuppen

För mina kollegor i Honduras är situationen närmast desperat. Den 14 augusti, alltså fem dagar innan denna “nyhetsmorgon”, mördades TV-reportern Nery Francisco Soto Torres, 31, när han anlände till sitt hem i den lilla staden Olanchito, i norra Honduras. Månaden innan mördades en annan kollega. Soto blev det 42:a offret sedan militärkuppen.
Nery Soto, offer Nr. 42 hos Honduras´ journskollegie sedan statskuppen 2009.
Den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna utfärdar nästan på löpande band “beskydd” för journalisterna i Honduras. Men det hjälper inte. För medan allt fler avtal mellan Honduras, USA och Colombia skrivs under, avtal som handlar om kamp mot terrorism och narkotikakarteller, desto mer honduraner, och bland dem journalister, mördas i landet.
Kan det finnas ett samband? Fråga honduranen på gatan och han har ett svar.
* Frilansreporter i Latinamerika, bosatt i Honduras sedan december 2005
[1] Gobierno rescata a tico de deplorable hospital hondureño
[2] Casa Alianza: Nueve niños asesinados o ejecutados a diario en Honduras
[3] Seis de cada diez detenidos son torturados por la Policía

torsdag 14 augusti 2014

Sobre la 4ª Urna y el 5º Aniversario de la Mentira



Sobre la 4ª Urna y el 5º Aniversario de la Mentira

Por El Chele Preocupado
El argumento nunca se vuelve más fuerte si se escribe con letras mayúsculas o se sube la voz.
También es cierto que el Pueblo nunca es tonto, pero sí, puede ser manipulado. Pero la mentira tiene patas cortas, como dice el dicho. Y el Pueblo no son diplomáticos cuando juzga, tenlo por seguro.
Que la mentira ha durado cinco años y la acusación siempre ha sido denegada, pues pierden credibilidad aquellos que han sostenido la validez que hoy es descubierta como La Mentira.
¿Por qué se escudan ahora en Partido Libertad y Refundación aquellos que entonces eran de la cúpula tanto del Partido Liberal como del Gobierno?
¿Por qué el comunicado publicado es enviado del correo oficial de Libre cuando es un comunicado firmado por “Presidencia de la Republica en Consejo de Ministro(a)s”, ¿por que se escudan detrás de Libre?
Lo que entiendo es que Bartolo Fuentes u otros diputados del Congreso Nacional no eran del partido Liberal cuando se distribuía la plata de la 4ª Urna. Tampoco la gran masa de militantes de Libre en barrios y colonias, o los diferentes movimientos sociales como sindicatos, organizaciones feministas, indígenas u otros, ¿por qué tienen que responder y “proteger” ellos a los corruptos de la anterior administración liberal?
¿Cuál es la postura de los diputados de Libre en ese sentido? Ayer escuchamos en Globo Esdras Amado López rechazar el lugar por la rueda de prensa, es decir la sede de Libre. ¿Pero que dicen los demás? ¿Que dicen Juan barahona y la Resistencia? ¿Los marxistas-leninistas en Los Necios?
¿Libre es el “Anfitrión” de los liberales de ayer?

En los noticieros de todos los canales oficialistas vimos la bandera grande y roja de Libre detrás de los protagonistas de los 50 millones de lempiras; Mel&Lanza. ¿Qué tiene que ver Libre en ese asunto que nació,según Wikipedia, el 15 de marzo de 2011, es decir casi dos años después que la famosa caretilla salió del Banco Central con 50 millones de lempiras?
Algunos dicen que un partido no se puede utilizar como una finca particular y los militantes como los peones de la finca. No soy el indicado para decir que es así, pero todo este “affaire” despierta sinceramente cuestionamientos y preguntas sobre la democracia interna de Libre.