tisdag 1 juli 2014

Intervju med Dick och Mirian i Proletären: Folkligt motstånd i våldspräglat land

Det breda vänsterpartiet LIBRE och dess presidentkandidat Xiomara Castro förlorade valet i november förra året. Våld, hot och fusk var faktorer som gav högern seger.
 
 Det breda vänsterpartiet LIBRE och dess presidentkandidat Xiomara Castro förlorade valet i november förra året. Våld, hot och fusk var faktorer som gav högern seger.

– Trots det extrema politiska våldet finns det hopp! Människorna i Honduras är politiskt medvetna och mer beredda att kämpa än någonsin, säger Dick Emanuelsson, journalist och latinamerikakännare, och Mirian Huezo Emanuelsson, fotograf.

De är bosatta i Honduras där de arbetar med att dokumentera och rapportera om läget i landet. Men det är farligt att verka i Honduras och paret har flera gånger hotats, hängts ut i media och förföljts. Landet är ett av de farligaste i världen för journalister och många har mördats sedan militärkuppen 2009. 
Efter valet i november 2013, som kantades av fusk och våld, är det Juan Orlando Hernandéz och Partido Nacional, ett tydligt högerparti som styr Honduras. Medlemmar i LIBRE (det nya vänsterpartiet) mordhotades inför valet, liksom journalister och människorättsledare. I många av de vallokaler som bevakades gjorde Hernandez ett uselt val, men trots det uppenbara valfusket utropades han till segrare.

– Det är tyvärr så det brukar gå till i Honduras. Sedan partiet LIBRE:s bildande 2012 har många ledande medlemmar mördats, berättar Dick Emanuelsson. Internationella federationen för mänskliga rättigheter (FIDH) konstaterade i sin rapport efter valet att ”många medborgare berövades sina politiska rättigheter.”
Honduras har ett strategiskt läge i Centralamerika och det har alltid varit viktigt för USA att kontrollera landet. Efter kuppen 2009 mot den folkvalde presidenten Manuel Zelaya har situationen allt mer kommit att likna den i Colombia. Det politiska våldet har intensifierats och statskontrollerade knarkkarteller bidrar till instabiliteten. Utnyttjandet av ursprungsbefolkningen har tagit ny fart och fattigdomen ökar.

– Arbetsskyddet och de fackliga rättigheterna som tillkämpats efter den stora generalstrejken i Honduras 1954 är nu helt urholkade, berättar paret Emanuelsson som kommit till bokhandeln Röda stjärnan i Göteborg för en pratstund. De har precis mellanlandat i Sverige efter en längre reportageresa i Spanien där de rest runt och intervjuat vanliga människor och fackligt aktiva om det ekonomiska och politiska läget.

– Det är påtagligt hur den ekonomiska krisen överallt påverkar folks liv. Arbetsrätten försvagas och människor är trötta på hur vardagen alltmer är en kamp för att få livet att gå ihop, sammanfattar Mirian Huezo Emanuelsson intrycken av resan.

Efter en kopp kaffe slår vi oss ner i bokhandeln och på en blandning av spanska och svenska ger paret en sammanfattning av stämningen och den politiska situationen i Honduras.
Speciellt ursprungsbefolkningen drabbas när storföretagen planerar att bygga ut kraftverk. Lencaindianerna har länge protesterat mot ett gigantiskt kraftverksbygge som innebär katastrof för folket som lever vid floden Río Blanco. Militären har skjutit flera i motståndsrörelsen och andra har fängslats.

– I Honduras är ursprungsbefolkningen, indianerna, en del av motståndsrörelsen. Deras områden har rika naturtillgångar i form av mineraler och vatten till kraftverk, berättar Dick.
Dick och Mirian beskriver målande den hisnande naturen i det bergiga området på gränsen till Guatemala de besökt. Det stora kraftverksbygget skulle hota att översvämma hela byar och alla odlingar som indianerna lever av. Det transnationella energikapitalet tar ständigt över områden med rika naturresurser.

– Ursprungsbefolkningen vägrar att ge sig och bygger ständigt nya barrikader mot anläggningsfordonen, säger Dick.

Mirian betonar att precis som alltid i Honduras är kvinnorna minst lika delaktiga i kampen som männen.

Förutom att högerregeringen har öppnat för nya USA-baser som används av narkotikakartellerna och ett eskalerande politiskt våld, har dess ekonomiska politik drabbat vanligt folk. I Honduras lever 46 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen.

– Nu växer arbetslösheten och anställningstryggheten, den finns inte. Det är redan låga minimilöner som nu halverats och timanställningar är det som gäller, berättar Dick. Klasshatet växer i Honduras och kanaliseras genom motståndsrörelsen och Partiet LIBRE, Libertad y Refundación, vars mål är att krossa kapitalets diktatur genom revolution.

– Det är värdeladdade ord, men det är vad miljoner honduraner faktiskt drömmer om, menar Dick.
Regeringen har genomfört en kontrareform där arbetsgivarna tillåts anställa personal endast halva dagar. Det innebär att tiotusentals arbetare fått sparken och återanställts på halvtid. På så sätt förlorar de också viktiga socialförsäkringar, rätten till semester och övertidsersättning.

– Det har främst drabbat ensamstående kvinnor med barn, säger Mirian. Det är en repressiv politik som vill splittra fackföreningsrörelsen och det stora motståndet som finns i Honduras.
• Hur ser situationen ut för landets kvinnor?

– Kvinnorna i Honduras är väldigt aktiva i motståndsrörelsen, säger Mirian, som själv är från Honduras.

Hon berättar om de många kvinnoorganisationerna som finns i landet och hur de nu motarbetas av både statsmakten och katolska högerorganisationer som OPUS-DEI. Dagen efter-pillret som tidigare fanns att få tag på är nu förbjudet. Tillkämpade reformer för kvinnor försvinner. Det har till och med instiftats nya lagar som förbjuder vissa kvinnoorganisationer.

Domar som tidigare varit offentliga har nu restriktioner i fall rörande våld mot kvinnor i hemmen. Kvinnovåldet har fördubblats efter statskuppen. Var trettonde timma mördas en kvinna och det är också en del av det politiska våldet, enligt Mirian. Det har blivit mycket våldsamt på ett sätt som liknar maffiametoder.

Mirian berättar att kropparna ofta skändas genom styckning för att verkligen skrämma.
– Det är en allmän ökning av våld mot kvinnor. Vi förlorar våra rättigheter på alla nivåer, förklarar Mirian. Det strukturella våldet mot kvinnor kallas Femicido och innefattar såväl fysiskt våld som förföljelse, rasism och fördomar.

Det politiska våldet och statsterrorismen slår hårt mot både män och kvinnor. Korruptionen är utbredd och polis och militär används som ett redskap att tygla befolkningen, men trots det ökande politiska våldet är den politiska medvetenheten och viljan till motstånd stor.
Honduras har genomlidit åtta statskupper men det var inte förrän efter den sista som den breda massan verkligen började organisera sig, säger Dick. Men att vara politiskt aktiv är farligt. Varje dag slaktas mellan 17 och 20 honduraner och den årliga mordfrekvensen är 80 per 100 000 invånare. Det är den högsta siffran i världen i länder utan väpnade konflikter.

• Finns det något hopp mitt i allt mörker?
– Trots alla försök att skrämma människor till tystnad, är det ett stort, folkligt motstånd som ändå inger något slags hopp, tycker både Dick och Mirian.

– Innan statskuppen 2009 var det knappt någon som hade hört talas om Honduras, säger Dick. Nu är det om våldet och knarket det rapporteras, men det är viktigt att komma ihåg att det våld vi hör om inte bara är uppgörelser i kriminella gäng. Det är ett politiskt våld som staten är mycket inblandad i.
– Målet är att splittra motståndet och att skrämma till tystnad. Därför behövs det fler röster från Latinamerika och Honduras som ger hela bilden, tror Mirian.

– Vi har själva varit utsatta för många konstigheter, berättar Dick och Mirian.

Dick har sedan tidigare arbetat i Colombia där han registrerades och förföljdes.
– Här känner de flesta till oss. Vi är namngivna och har blivit uthängda i media flera gånger. Speciellt jag som ”gringo”, säger Dick. Jag var efter kuppen med på en lista med tolv utlänningar som icke var önskvärda i landet och skulle slängas ut. Anledningen till att jag klarade mig är att jag tror att det hade blivit för politiskt känsligt, trots allt.

– Alla som bor här skyddar oss. Vi går på adrenalin, säger Mirian och ler.

– Vi arbetar som journalister helt öppet och det finns ingenting att ta på. Det är ett för högt politiskt pris att försöka stoppa oss, tror Dick, men visst är vi medvetna om riskerna.

– Förra året blev jag stoppad på gatan, berättar Mirian. Det var en man vars fru arbetade under polisen. De sa att vi måste ta kontakt med människorättsorganisationen i området så snart som möjligt, för att något ”var på gång”.

– Jag tror att de försökte koppla ihop mig med den colombianska Farc-gerillan, som jag träffat representanter för och skrivit om. Bara några dagar senare sprängdes det en bomb, liknande dem som Farc-gerillan brukar använda sig av. Det kanske kan låta som en absurd konspirationsteori, men i Honduras är allt möjligt, enligt Dick.

De kan ändå fortsätta att rapportera om situationen i Latinamerika i allmänhet och Honduras i synnerhet. Paret bor strax utanför huvudstaden Tegucigalpa, och för några veckor sedan skedde en stor massaker på några fotbollsspelande ungdomar i en by nära deras bostad. Fem unga killar dog och ett femtontal skottskadades. Polisens ”sociala rensning” drabbar främst fattiga ungdomar.

– Det är ytterligare exempel på hur unga människor skräms till tystnad. Regeringen vill inte se en växande motståndsrörelse av unga som kämpar för en mänskligare framtid. Regeringen är livrädd för folkets organisering och politiska medvetande, säger Dick.

Fattigdomen i Honduras präglar givetvis vardagen. Vi känner igen det från i Sverige. Timanställningar och delade turer, men i Honduras är det verkligen en fråga om att överleva.
– Människor är hungriga och vardagen är för många en kamp för överlevnad, berättar Mirian.
Hur ser den politiska organiseringen ut? Inför valet lyckades det endast 1,5 år gamla partiet LIBRE organisera sig så väl att de fanns på plats ute i landets alla vallokaler. Något inte liberalerna lyckades med. Inför valet fanns det hela 25 000 aktiva grundorganisationer. Det ger ett mått på styrkan i organiseringen och visar vilket enormt stöd de har hos befolkningen.

– Så även om det ser mörkt ut, är reorganiseringen hoppfull, menar Dick och Mirian.

Lärarfacken var en av de fackföreningsrörelser som var drivande i de tidiga generalstrejkerna och också inför valet. Nu har de splittrats upp på fem olika fackföreningar och det är medvetet, tror Dick. Utbildningen privatiseras och de viktiga skolreformer som funnits garanterar inte längre barnens skolgång.

– Högerregeringen är livrädd för kamporganisationer. Eftersom regeringen saknar folkligt stöd är deras enda väg att skrämmas och använda våld.

Narkotikahandeln har växt och de statskontrollerade kartellerna rör sig med enorma belopp.
– Precis som i Colombia är det framförallt de fattiga som riskerar sina liv i droghandeln, säger Mirian.

Maffian i Honduras, den består inte bara av knarkbossar, utan det är framförallt den politiska eliten som kontrollerar den. USA använder knarket som förevändning för att militarisera Honduras.
– De säger sig vilja stoppa knarkkartellernas operationer, säger Dick, men i själva verket handlar det om att stärka sin ekonomiska och politiska makt i Centralamerika.

– Där USA jobbat med sitt ”anti-knarkpaket” har kartellernas verksamhet snarare ökat, vilket visar att det bara är en förevändning för en ökad militarisering och kontroll över strategiska områden. Därför köps det kontroll över polis, militär, åklagarväsen – allt.

I de här områdena har staten och landägarna tagit makten både geografiskt, ekonomiskt och politiskt. Återigen är Honduras indirekt i händerna på jänkarna, menar Dick.

Exploateringen av den amerikanska kontinentens midja, som Mellanamerika brukar kallas, fortsätter. I flera länder i Latinamerika växer en motrörelse med människor som är trötta på att tillhöra USA:s bakgård. Skildringarna från Latinamerika är viktiga för att spegla verkligheten i en tid när journalister skräms och hotas till tystnad.

Dick och Mirian Emanuelsson kommer att fortsätta sitt viktiga arbete och understryker att de inte är ensamma.

– Det är hårt, men vi ger oss aldrig säger de unisont.

– De verkliga hjältarna finns bland befolkningen som vågar göra motstånd och slåss för en bättre framtid, avslutar Mirian.