Grundare av Honduras´ motståndsfront mördad

Margarita Murillo intervjuades av den svenske reportern Dick Emanuelsson i samband med Motståndsfrontens kongress i mars 2011. Foto: Mirian Emanuelsson

Video: http://vimeo.com/20450786
Honduras: “Los partidos tradicionales están felices por la decisión del Frente de no ir a elecciones” from Dick & Mirian Emanuelsson on Vimeo.

Margarita Murillo, 55, en av de den honduranska motståndsfrontens ledare, sköts i onsdags ihjäl av en grupp maskerade paramilitärer.

Vapnen avlossades direkt mot ansiktet och hon sjönk ner och dog under ett mangoträd på den jord som hon och ett 30-tal bondefamiljer kämpade för att få rätten till. Hon var ordförande för bondeorganisationen och skulle dagen efter har ett möte med Jordreforminstitutet INA för att legalisera marken.

Murillo tillhörde den grupp av folkledare som tog initiativet till bildandet av såväl Motståndsfrontens mot statskuppen i juni 2009 som bildandet av frontens politiska gren som blev Libre, Libertad y Refundación. Hon tillhörde den politiska kommissionen för Motståndsfronten och var dess koordinatör i det näst folkrikaste länet i Honduras, Puerto Cortes.

Mordet har skakat det härdade Honduras som varje dag begraver 20 personer. Även de officiella medierna öppnade sina nyheter med mordet på Murillo. Från EU-parlamentets vänstergrupp fördömdes mordet starkt.

Revolutionär under 40 år

Margarita Murillo föddes i extremt fattiga förhållanden på den honduranska landsbygden och det formande henne till den revolutionär hon blev under 40 år av politisk-social kamp. Under en jordockupation 1976 greps hon av säkerhetspolisen som torterade och våldtog henne. 1979 bildade hon Bondekvinnornas Kvinnofederation. 1985 deltog hon i bildandet den Nationella Bondefederationen CNTC och valdes in i den centrala ledningen.

1987 greps hon igen av en dödsskvadron från militären som höll henne kidnappad under fem dagar då hon systematiskt våldtogs och torterades. Hennes rygg tog allvarlig skada och hon gick under jorden och tog sig till Nicaragua. Därifrån skickade sandinisterna henne till Kuba där hon fick genomgå tre operationer i ryggraden och en sönderslagen äggstock som togs bort. Hon reste tillbaka i hemlighet 1990 och arbetade för den salvadoranska gerillan FMLN. 1991 i samband med den allmänna amnestin i Honduras efter militärdiktaturen kunde hon återigen träda fram i legalitetens ljus.

Men den 28 augusti i år mördades hon fysiskt, men henne idéer och politiska arv går vidare, skriver Motståndsfronten i ett uttalande.

Dick Emanuelsson

Två ungdomar mördade, fastbundna och avrättade.

Sex timmars bloddrypande morgonnyheter i Honduras

Av Dick Emanuelsson, Tegucigalpa*

TEGUCIGALPA / 2014-08-19 / Det är tisdag och klockan markerar halv 6. Då brukar vi ta första koppen kaffe medan gryningen utanför sovrumsfönstret sakta vinner terräng. Hundarna på gatan i bostadsområdet i södra Tegucigalpa väcker de resterande med sina skall. Med kaffet de första nyheterna på Radio Globo. Radiostationen som inte lät sig skrämmas av stridsplanen vid samma tid på morgonen men den 28 juni 2009 då militären grep makten i Honduras. Deras uppdragsgivare i den politiska och ekonomiska frimurarlogen, den reella makten, införde en militär-civil diktatur som i sin tur inledde militariseringen av det honduranska samhället som vi nu, mer än fem år senare, inpå kroppen känner konsekvenserna av.

Varje dag mördas i landet 20 personer. Honduras har lika stor befolkning som Sverige, men på en fjärdedel av Sveriges yta. Medan svenska medier rapporterar dagens aktiebörsresultat, rapporterar den honduranska radion från “likbörsen”, det vill säga antalet offer kvällen innan.

Rony Martinez och David Romero är duon som från 05.00-08.00 ömsom rapporterar vardagliga nyheter eller släpper in Globos reportrar ute i landet. Åsiktsjournalistiken har förstärkts märkbart efter statskuppen 2009 då reportrarna i de officiella medierna mer eller mindre tvingades andas ägarens politiska uppfattning. Och den var till 90 procent kuppregimens ståndpunkt. Som om det inte vore nog uppfattades det Honduranska Journalistsällskapet (Colegio de Periodistas de Honduras, CPH), som mer kuppvänligt än självaste diktatorn Roberto Micheletti och general Romeo Vazquez.

David Romero och Rony Martinez, Radio Globo

Första nyheten

“Det i lördags försvunna Cessnaplanet har påträffats i närheten av Mosquitia. De fyra passagerarna och de två besättningsmännen är döda och planet är plundrat”.

Sa Martinez och berättar att planet var en värdetransport som i tropiskt stormregn störtade i de otillgängliga trakterna vid karibiska kusten mellan Honduras och Nicaragua, ett område där knarkkartellerna är makt och köper upp borgmästare, polischefer och militära officerare. Fattigdomen är bedövande och invånarna i området måste ha sett det nedfallande planet och dess innehåll som en gåva från Gud. Med religionen, som är lika förhärskande som korruptionen, kan allt förklaras och försvaras, även ett plan som med sina sex döda kroppar plundras på allt som är värt mer än en krona.

Massaker vid begravningsbyrån

Klockan slår nästan 06.00 när Globos reporter i Honduras andra stad San Pedro Sula rapporterar med dramatik och nervositet i rösten om att en massaker ägt rum framför begravningsbyrån “La Mejor”, den Bästa bara någon timma innan.

– Sex människor har skjutits ihjäl varav två är från begravningsbyrån.

Men under hans rapport får han beskedet om att en av de fyra skottskadade som körts till sjukhuset har avlidit. David vill att reportern tar kontakt med något av polisbefälen som anlänt till platsen men dessa kan eller vill inte uttala sig.

Ett av de nio offren i massakern vid befravningsbyrån `La Mejor` i staden San Pedro Sula.

Världens farligaste städer

San Pedro Sula betraktas tillsammans med huvudstaden Tegucigalpa som världens två farligaste städer i länder utanför en väpnad eller krigskonflikt. FN:s genomsnitt 2013 för mord uppskattas till 6,9 per 100.000 invånare. I de två nämnda städerna är snittet 176. I Honduras 2013 var genomsnittet 90,4 mord per 100.000 invånare.

I Tegucigalpa genomfördes under veckan innan två massakrer. I den fattiga stadsdelen Las Torres sköts fem personer ihjäl och sex skottskadades svårt på kantinen med det nästan symboliska namnet “La Puerta Negra”, den svarta dörren. Bara 30 minuter innan hade en armépatrull med 20 tungt beväpnade militärer anlänt och “sonderat terrängen”, som det heter på militärspråk. Invånarna är vettskrämda för alla, inte bara “Las Maras”, de kriminella psykopaterna som är lierade med den organiserade brottsligheten utan även de uniformerade.

Vid kl. 06.15 får Globo in mer information om massakern i San Pedro Sula. Ytterligare en kropp har hittats ett kvarter från begravningsbyrån, död.

Fadern mördad dagen innan

Bakgrunden till massakern inkommer vid halv 7-tiden på morgonen. Tre bilar hade klockan 04.00 anlänt till begravningsbyrån för att hämta kroppen av José Luis Terrero Piedi, alias “el Chino”. Terrero hade mördats dagen innan i Los Mangos, bostadsområdet han levde i staden Puerto Cortés, vid karibiska havet.

David Romero, som också är från Puerto Cortés säger att han känner offret sedan ungdomen och hävdar att Terreros familj under alla år har “varit föremål för myndigheternas undersökningar”. I klartext handlar det om en familj inblandad i den organiserade brottsligheten. Jag märker att David blir försiktig med att välja sina ord för en “slintning” kan medföra att han själv blir skottavla.

Ett av offren i massakern i stadsdelen Las Torres i huvudstaden Tegucigalpa.

Medellinkartellen i lä

Men av familjen Terrero återstår det inte mycket. Fadern mördades dagen innan och när resten av familjen ska hämta faderns kropp för den sista likvakan innan begravning, dyker de upp, två bilar med 10-12 maskerade män utrustade med AK47:or och 9 mm pistoler. De säger inte ett ord utan avlossar kärve efter kärve med kulor som perforerar de tre andra bilarna som ser ut som silar när mördarna har lämnat platsen. När massakern är verkställd ligger det uppskattningsvis 200 tomhylsor på marken.

Under förmiddagen avlider ytterligare två av skadorna och denna massaker registrerar nu nio offer. Under 2014 har 35 massakrer genomförts och mordstatiken överträffar Colombia under de värsta åren med Medellinkarteller och paramilitära dödsskvadroner. I Colombia uppgick dödsstatistiken till 76 mord per 100.000 invånare. I Honduras är den uppe i 90,4 per 100.000 invånare.  Och tendensen pekar fortsatt uppåt.

Röda Korset: “Finns inget blod”!

Vid 9-tiden på morgonen ringer reportern Rony Espinoza in nästa intervju från Röda Korsets blodbank.

– Staten är skyldig oss 32 miljoner lempiras (cirka tio miljoner svenska kronor). Vi har inte pengar till löner eller till donatorerna sedan sex månader och därför har vi inget blod, säger José Juan Castro,  honduranska Röda Korset ordförande, med en blandning av resignation och desperation.

Med tanke på att 20 människor mördas varje dag och massor skadas eller såras så är behovet enormt.

I nästa rapport, en kvart senare i Radio Globo från det största allmänna universitetssjukhuset i Honduras, Hospital Escuela, berättar patienter och läkare om att det varken finns mediciner eller läkemedel och detta måste patienterna köpa i butikerna framför sjukhuset om de ska opereras eller behandlas.

Från socialförsäkringsystemets främsta sjukhus i huvudstaden har läkarna och sjuksystrarna beslutat att gå i strejk om de inte får ut sin lön. Den ansvarige för hela socialförsäkringssystemet, Mario Zelaya, ledande medlem i det styrande Nationalistpartiet, är på flykt sedan fem månader, anklagad för att ha plundrat socialförsäkringssystemet på fem miljarder lempiras, cirka 1,7 miljarder svenska kronor.

Militariserat sjukhus

Daniel Rodríguez Izquierdo, 72, från Costa Rica, anlände till San Pedro Sula i juli för att hålla föreläsningar om återvinning av sopor. Han hade oturen att drabbas av hjärnblödning. Företaget som hade anlitat honom tog in honom på ett privat sjukhus men när räkningen hade gått upp till 30.000 dollar så beslöt hans son, Daniel Rodríguez Torradeflo, att föra över honom till det statliga sjukhuset Mario Catarino Rivas, där pappan befann sig i 26 dagar. Men en desperat son berättar för den costarikanska dagstidningen La Nacion [1] att sjukhuset hade militariserats av de väpnade styrkorna med motivet att sjukhuset hade tagits över av den organiserade brottsligheten och en korrumperad sjukhusledning. Det avgörande motivet var dock en patient som avled efter att han hade invaderats av mask.

Medicinsk personal från Costa Ricas hälsovårdsministerium hämtar Daniel Rodríguez som anlände i ett plan som Costa Ricas regering hyrde för att hämta hem sin medborgare från Honduras.

Reportern Marvin Ortiz ringer vid 11-tiden in nästa mord; en 28-årig man har mördats i närheten av den farliga marknaden i Comayaguela.

“Passagerare sköt ihjäl tre rånare”

Det dröjer bara några minuter innan Globos andre reporter på stan ringer in den andra dramatiska nyheten denna morgon; “tre rånare som länsade passagerarna på en av stadsbussarna på sina mobiltelefoner och plånböcker, sköts helt sonika ihjäl av en beväpnad passagerare”.

Denne plockade upp tomhylsorna för att undvika att hans pistol skulle kunna identifieras senare men han applåderades av sina medresenärer när han klev av bussen och lugnt promenerade iväg och lämnade tre livlösa kroppar bakom sig.

Med all säkerhet, rapporterade Globos reporter, kommer ingen av passagerarna ha sett någonting av vad som hände, än mindre kunna identifiera mannen som tog rättvisan i sina egna händer. När inte polisen gör sitt så. . . .

Nio barn & ungdomar mördas varje dag

Den ekonomiska och sociala situationen är dramatisk. Enligt det ekonomiska FN-organet Cepal är 66 procent av honduranerna fattiga och av dessa är 42 procent extremt fattiga. Arbetslösheten är bedövande och den dolda arbetslösheten i den så kallade informella sektorn utgör majoriteten av den ekonomiskt aktiva befolkningen. På landsbygden, där femtio procent av honduranerna lever, är situationen än värre.

De gör att ungdomen blir ett lätt byte för den organiserade brottsligheten som infiltrerar den honduranska samhällskroppen och sprider skräck i fattigområdena. Enligt Casa Alianza, som arbetar med gatubarnen i Honduras sedan nästan 30 år, mördas varje dag nio (9) barn eller ungdomar under 23 år. [2].

En typisk tatuerad `mara`.

Att det är livsfarligt att bli gripen av polisen, som åker omkring i de nya patrullbilarna från USA med devisen “Proteger y Servir”, beskydda och tjäna, är också ett faktum. G16-gruppen konstaterade i ett möte för något år sedan att 96% av mördarna eller förövarna av brott mot de mänskliga rättigheterna mot aktivister eller ledare från människorättorganisationerna, utgörs av poliser.

Centrumet för rehabilitering och förebyggande för offren för tortyr i Honduras, CPTRT, stödd och finansierad av danska Sida, presenterade denna ödesmättade tisdag en rapport [3] om just tortyren. Den säger att sex av tio honduraner som gripits och förts till en polisstation har utsatts för psykisk och fysisk tortyr.

50 000 barn och ungdomar i USA

I slutet av maj började ett rykte florera om att Obama hade öppnat gränsen mot Mexiko för barn och ungdomar som har föräldrar i USA.

På rekordtid anlände över 50.000 centralamerikanska barn och ungdomar, de flesta honduraner, många ensamma eller i sällskap med sin mamma eller bror&syster, till USA där de i de flesta av fallen fångades in av “La Migra”, migrationspolisen. Vittnesmålen från strapatserna i sträckan Honduras-Guatemala-Mexiko och över gränsfloden Rio Grande, är förfärliga. Guiderna, de så kallade Coyotes, tar mellan 4000-6000 dollar per person. Människor säljer allt de äger och har innan de lämnar landet för en vandring som kan sluta med döden.

Varje år deporteras från USA tillbaka till Honduras över 30.000 av de papperslösa honduranerna som gripits av USA:s myndigheter. De återvänder till ett allt mer deprimerat och livsfarligt Honduras.

En ung kille passar på att vila en stund medan `La Bestia`, tåget som går från södra Mexiko till gränsen har stannat.

Turism?

På nästan varje gata och varuhus i Honduras´ städer står det i dag maskerad och tungt beväpnad militär med AK47:or. De militära transportfordonen trafikerar som om vi befinner oss mitt uppe i ett krig eller en militärkupp utan slut. Det finns inga mediciner på sjukhusen men alla militärer uppvisar nya vapen. Militärpatrullernas fordon med fyrhjulsdrift och flak är splitternya, sålda av USA:s militära industri.

I entrén till det nyöppnade City Mall framför Tegucigalpas internationella flygplats (den 7:e farligaste i världen) står dessa kamouflageklädda militärer. Efter 35 år i Latinamerika och sex år som stationerad reporter i Colombia och nio år i Honduras borde jag inte reagera. Men det gör jag, för jag har inte sett något liknande under dessa år, inte ens i Colombia. Jag funderar på vad anländande turister tänker när de beger sig till City Mall och hälsas välkomna av dessa beväpnade militärer. Vad händer om en tjuv börjar springa ut genom entrén? Skjuter militärerna med sina automatgevär bland hundratals kunder?

42 mördade journalister sedan militärkuppen

För mina kollegor i Honduras är situationen närmast desperat. Den 14 augusti, alltså fem dagar innan denna “nyhetsmorgon”, mördades TV-reportern Nery Francisco Soto Torres, 31, när han anlände till sitt hem i den lilla staden Olanchito, i norra Honduras. Månaden innan mördades en annan kollega. Soto blev det 42:a offret sedan militärkuppen.

Nery Soto, offer Nr. 42 hos Honduras´ journskollegie sedan statskuppen 2009.

Den Interamerikanska kommissionen för de mänskliga rättigheterna utfärdar nästan på löpande band “beskydd” för journalisterna i Honduras. Men det hjälper inte. För medan allt fler avtal mellan Honduras, USA och Colombia skrivs under, avtal som handlar om kamp mot terrorism och narkotikakarteller, desto mer honduraner, och bland dem journalister, mördas i landet.

Kan det finnas ett samband? Fråga honduranen på gatan och han har ett svar.

* Frilansreporter i Latinamerika, bosatt i Honduras sedan december 2005

[1] Gobierno rescata a tico de deplorable hospital hondureño

[2] Casa Alianza: Nueve niños asesinados o ejecutados a diario en Honduras

[3] Seis de cada diez detenidos son torturados por la Policía

Sobre la 4ª Urna y el 5º Aniversario de la Mentira

Sobre la 4ª Urna y el 5º Aniversario de la Mentira

Por El Chele Preocupado

El argumento nunca se vuelve más fuerte si se escribe con letras mayúsculas o se sube la voz.

También es cierto que el Pueblo nunca es tonto, pero sí, puede ser manipulado. Pero la mentira tiene patas cortas, como dice el dicho. Y el Pueblo no son diplomáticos cuando juzga, tenlo por seguro.

Que la mentira ha durado cinco años y la acusación siempre ha sido denegada, pues pierden credibilidad aquellos que han sostenido la validez que hoy es descubierta como La Mentira.

¿Por qué se escudan ahora en Partido Libertad y Refundación aquellos que entonces eran de la cúpula tanto del Partido Liberal como del Gobierno?

¿Por qué el comunicado publicado es enviado del correo oficial de Libre cuando es un comunicado firmado por “Presidencia de la Republica en Consejo de Ministro(a)s”, ¿por que se escudan detrás de Libre?

Lo que entiendo es que Bartolo Fuentes u otros diputados del Congreso Nacional no eran del partido Liberal cuando se distribuía la plata de la 4ª Urna. Tampoco la gran masa de militantes de Libre en barrios y colonias, o los diferentes movimientos sociales como sindicatos, organizaciones feministas, indígenas u otros, ¿por qué tienen que responder y “proteger” ellos a los corruptos de la anterior administración liberal?

¿Cuál es la postura de los diputados de Libre en ese sentido? Ayer escuchamos en Globo Esdras Amado López rechazar el lugar por la rueda de prensa, es decir la sede de Libre. ¿Pero que dicen los demás? ¿Que dicen Juan barahona y la Resistencia? ¿Los marxistas-leninistas en Los Necios?

¿Libre es el “Anfitrión” de los liberales de ayer?

En los noticieros de todos los canales oficialistas vimos la bandera grande y roja de Libre detrás de los protagonistas de los 50 millones de lempiras; Mel&Lanza. ¿Qué tiene que ver Libre en ese asunto que nació,según Wikipedia, el 15 de marzo de 2011, es decir casi dos años después que la famosa caretilla salió del Banco Central con 50 millones de lempiras?

Algunos dicen que un partido no se puede utilizar como una finca particular y los militantes como los peones de la finca. No soy el indicado para decir que es así, pero todo este “affaire” despierta sinceramente cuestionamientos y preguntas sobre la democracia interna de Libre.

Intervju med Dick och Mirian i Proletären: Folkligt motstånd i våldspräglat land

 

 Det breda vänsterpartiet LIBRE och dess presidentkandidat Xiomara Castro förlorade valet i november förra året. Våld, hot och fusk var faktorer som gav högern seger.

– Trots det extrema politiska våldet finns det hopp! Människorna i Honduras är politiskt medvetna och mer beredda att kämpa än någonsin, säger Dick Emanuelsson, journalist och latinamerikakännare, och Mirian Huezo Emanuelsson, fotograf.

De är bosatta i Honduras där de arbetar med att dokumentera och rapportera om läget i landet. Men det är farligt att verka i Honduras och paret har flera gånger hotats, hängts ut i media och förföljts. Landet är ett av de farligaste i världen för journalister och många har mördats sedan militärkuppen 2009. 

Efter valet i november 2013, som kantades av fusk och våld, är det Juan Orlando Hernandéz och Partido Nacional, ett tydligt högerparti som styr Honduras. Medlemmar i LIBRE (det nya vänsterpartiet) mordhotades inför valet, liksom journalister och människorättsledare. I många av de vallokaler som bevakades gjorde Hernandez ett uselt val, men trots det uppenbara valfusket utropades han till segrare.

– Det är tyvärr så det brukar gå till i Honduras. Sedan partiet LIBRE:s bildande 2012 har många ledande medlemmar mördats, berättar Dick Emanuelsson. Internationella federationen för mänskliga rättigheter (FIDH) konstaterade i sin rapport efter valet att ”många medborgare berövades sina politiska rättigheter.”
Honduras har ett strategiskt läge i Centralamerika och det har alltid varit viktigt för USA att kontrollera landet. Efter kuppen 2009 mot den folkvalde presidenten Manuel Zelaya har situationen allt mer kommit att likna den i Colombia. Det politiska våldet har intensifierats och statskontrollerade knarkkarteller bidrar till instabiliteten. Utnyttjandet av ursprungsbefolkningen har tagit ny fart och fattigdomen ökar.

– Arbetsskyddet och de fackliga rättigheterna som tillkämpats efter den stora generalstrejken i Honduras 1954 är nu helt urholkade, berättar paret Emanuelsson som kommit till bokhandeln Röda stjärnan i Göteborg för en pratstund. De har precis mellanlandat i Sverige efter en längre reportageresa i Spanien där de rest runt och intervjuat vanliga människor och fackligt aktiva om det ekonomiska och politiska läget.

– Det är påtagligt hur den ekonomiska krisen överallt påverkar folks liv. Arbetsrätten försvagas och människor är trötta på hur vardagen alltmer är en kamp för att få livet att gå ihop, sammanfattar Mirian Huezo Emanuelsson intrycken av resan.

Efter en kopp kaffe slår vi oss ner i bokhandeln och på en blandning av spanska och svenska ger paret en sammanfattning av stämningen och den politiska situationen i Honduras.
Speciellt ursprungsbefolkningen drabbas när storföretagen planerar att bygga ut kraftverk. Lencaindianerna har länge protesterat mot ett gigantiskt kraftverksbygge som innebär katastrof för folket som lever vid floden Río Blanco. Militären har skjutit flera i motståndsrörelsen och andra har fängslats.

– I Honduras är ursprungsbefolkningen, indianerna, en del av motståndsrörelsen. Deras områden har rika naturtillgångar i form av mineraler och vatten till kraftverk, berättar Dick.
Dick och Mirian beskriver målande den hisnande naturen i det bergiga området på gränsen till Guatemala de besökt. Det stora kraftverksbygget skulle hota att översvämma hela byar och alla odlingar som indianerna lever av. Det transnationella energikapitalet tar ständigt över områden med rika naturresurser.

– Ursprungsbefolkningen vägrar att ge sig och bygger ständigt nya barrikader mot anläggningsfordonen, säger Dick.

Mirian betonar att precis som alltid i Honduras är kvinnorna minst lika delaktiga i kampen som männen.

Förutom att högerregeringen har öppnat för nya USA-baser som används av narkotikakartellerna och ett eskalerande politiskt våld, har dess ekonomiska politik drabbat vanligt folk. I Honduras lever 46 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen.

– Nu växer arbetslösheten och anställningstryggheten, den finns inte. Det är redan låga minimilöner som nu halverats och timanställningar är det som gäller, berättar Dick. Klasshatet växer i Honduras och kanaliseras genom motståndsrörelsen och Partiet LIBRE, Libertad y Refundación, vars mål är att krossa kapitalets diktatur genom revolution.

– Det är värdeladdade ord, men det är vad miljoner honduraner faktiskt drömmer om, menar Dick.
Regeringen har genomfört en kontrareform där arbetsgivarna tillåts anställa personal endast halva dagar. Det innebär att tiotusentals arbetare fått sparken och återanställts på halvtid. På så sätt förlorar de också viktiga socialförsäkringar, rätten till semester och övertidsersättning.

– Det har främst drabbat ensamstående kvinnor med barn, säger Mirian. Det är en repressiv politik som vill splittra fackföreningsrörelsen och det stora motståndet som finns i Honduras.
• Hur ser situationen ut för landets kvinnor?

– Kvinnorna i Honduras är väldigt aktiva i motståndsrörelsen, säger Mirian, som själv är från Honduras.

Hon berättar om de många kvinnoorganisationerna som finns i landet och hur de nu motarbetas av både statsmakten och katolska högerorganisationer som OPUS-DEI. Dagen efter-pillret som tidigare fanns att få tag på är nu förbjudet. Tillkämpade reformer för kvinnor försvinner. Det har till och med instiftats nya lagar som förbjuder vissa kvinnoorganisationer.

Domar som tidigare varit offentliga har nu restriktioner i fall rörande våld mot kvinnor i hemmen. Kvinnovåldet har fördubblats efter statskuppen. Var trettonde timma mördas en kvinna och det är också en del av det politiska våldet, enligt Mirian. Det har blivit mycket våldsamt på ett sätt som liknar maffiametoder.

Mirian berättar att kropparna ofta skändas genom styckning för att verkligen skrämma.
– Det är en allmän ökning av våld mot kvinnor. Vi förlorar våra rättigheter på alla nivåer, förklarar Mirian. Det strukturella våldet mot kvinnor kallas Femicido och innefattar såväl fysiskt våld som förföljelse, rasism och fördomar.

Det politiska våldet och statsterrorismen slår hårt mot både män och kvinnor. Korruptionen är utbredd och polis och militär används som ett redskap att tygla befolkningen, men trots det ökande politiska våldet är den politiska medvetenheten och viljan till motstånd stor.
Honduras har genomlidit åtta statskupper men det var inte förrän efter den sista som den breda massan verkligen började organisera sig, säger Dick. Men att vara politiskt aktiv är farligt. Varje dag slaktas mellan 17 och 20 honduraner och den årliga mordfrekvensen är 80 per 100 000 invånare. Det är den högsta siffran i världen i länder utan väpnade konflikter.

• Finns det något hopp mitt i allt mörker?
– Trots alla försök att skrämma människor till tystnad, är det ett stort, folkligt motstånd som ändå inger något slags hopp, tycker både Dick och Mirian.

– Innan statskuppen 2009 var det knappt någon som hade hört talas om Honduras, säger Dick. Nu är det om våldet och knarket det rapporteras, men det är viktigt att komma ihåg att det våld vi hör om inte bara är uppgörelser i kriminella gäng. Det är ett politiskt våld som staten är mycket inblandad i.
– Målet är att splittra motståndet och att skrämma till tystnad. Därför behövs det fler röster från Latinamerika och Honduras som ger hela bilden, tror Mirian.

– Vi har själva varit utsatta för många konstigheter, berättar Dick och Mirian.

Dick har sedan tidigare arbetat i Colombia där han registrerades och förföljdes.
– Här känner de flesta till oss. Vi är namngivna och har blivit uthängda i media flera gånger. Speciellt jag som ”gringo”, säger Dick. Jag var efter kuppen med på en lista med tolv utlänningar som icke var önskvärda i landet och skulle slängas ut. Anledningen till att jag klarade mig är att jag tror att det hade blivit för politiskt känsligt, trots allt.

– Alla som bor här skyddar oss. Vi går på adrenalin, säger Mirian och ler.

– Vi arbetar som journalister helt öppet och det finns ingenting att ta på. Det är ett för högt politiskt pris att försöka stoppa oss, tror Dick, men visst är vi medvetna om riskerna.

– Förra året blev jag stoppad på gatan, berättar Mirian. Det var en man vars fru arbetade under polisen. De sa att vi måste ta kontakt med människorättsorganisationen i området så snart som möjligt, för att något ”var på gång”.

– Jag tror att de försökte koppla ihop mig med den colombianska Farc-gerillan, som jag träffat representanter för och skrivit om. Bara några dagar senare sprängdes det en bomb, liknande dem som Farc-gerillan brukar använda sig av. Det kanske kan låta som en absurd konspirationsteori, men i Honduras är allt möjligt, enligt Dick.

De kan ändå fortsätta att rapportera om situationen i Latinamerika i allmänhet och Honduras i synnerhet. Paret bor strax utanför huvudstaden Tegucigalpa, och för några veckor sedan skedde en stor massaker på några fotbollsspelande ungdomar i en by nära deras bostad. Fem unga killar dog och ett femtontal skottskadades. Polisens ”sociala rensning” drabbar främst fattiga ungdomar.

– Det är ytterligare exempel på hur unga människor skräms till tystnad. Regeringen vill inte se en växande motståndsrörelse av unga som kämpar för en mänskligare framtid. Regeringen är livrädd för folkets organisering och politiska medvetande, säger Dick.

Fattigdomen i Honduras präglar givetvis vardagen. Vi känner igen det från i Sverige. Timanställningar och delade turer, men i Honduras är det verkligen en fråga om att överleva.
– Människor är hungriga och vardagen är för många en kamp för överlevnad, berättar Mirian.
Hur ser den politiska organiseringen ut? Inför valet lyckades det endast 1,5 år gamla partiet LIBRE organisera sig så väl att de fanns på plats ute i landets alla vallokaler. Något inte liberalerna lyckades med. Inför valet fanns det hela 25 000 aktiva grundorganisationer. Det ger ett mått på styrkan i organiseringen och visar vilket enormt stöd de har hos befolkningen.

– Så även om det ser mörkt ut, är reorganiseringen hoppfull, menar Dick och Mirian.

Lärarfacken var en av de fackföreningsrörelser som var drivande i de tidiga generalstrejkerna och också inför valet. Nu har de splittrats upp på fem olika fackföreningar och det är medvetet, tror Dick. Utbildningen privatiseras och de viktiga skolreformer som funnits garanterar inte längre barnens skolgång.

– Högerregeringen är livrädd för kamporganisationer. Eftersom regeringen saknar folkligt stöd är deras enda väg att skrämmas och använda våld.

Narkotikahandeln har växt och de statskontrollerade kartellerna rör sig med enorma belopp.
– Precis som i Colombia är det framförallt de fattiga som riskerar sina liv i droghandeln, säger Mirian.

Maffian i Honduras, den består inte bara av knarkbossar, utan det är framförallt den politiska eliten som kontrollerar den. USA använder knarket som förevändning för att militarisera Honduras.
– De säger sig vilja stoppa knarkkartellernas operationer, säger Dick, men i själva verket handlar det om att stärka sin ekonomiska och politiska makt i Centralamerika.

– Där USA jobbat med sitt ”anti-knarkpaket” har kartellernas verksamhet snarare ökat, vilket visar att det bara är en förevändning för en ökad militarisering och kontroll över strategiska områden. Därför köps det kontroll över polis, militär, åklagarväsen – allt.

I de här områdena har staten och landägarna tagit makten både geografiskt, ekonomiskt och politiskt. Återigen är Honduras indirekt i händerna på jänkarna, menar Dick.

Exploateringen av den amerikanska kontinentens midja, som Mellanamerika brukar kallas, fortsätter. I flera länder i Latinamerika växer en motrörelse med människor som är trötta på att tillhöra USA:s bakgård. Skildringarna från Latinamerika är viktiga för att spegla verkligheten i en tid när journalister skräms och hotas till tystnad.

Dick och Mirian Emanuelsson kommer att fortsätta sitt viktiga arbete och understryker att de inte är ensamma.

– Det är hårt, men vi ger oss aldrig säger de unisont.

– De verkliga hjältarna finns bland befolkningen som vågar göra motstånd och slåss för en bättre framtid, avslutar Mirian.

Maria Eriksen

maria.eriksen@proletaren.se

 

Relaterade artiklar

• Folket i Honduras säger nej till fascisternas val
• Honduras: Bananrepublik på väg mot självständighet
• ”Folkresning i Honduras mot kuppmakarna” – ögonvittne berättar
• Fortsatt kamp för frihet i Honduras
• Honduras folk har rest sig igen
• Honduras vänster siktar på valseger
• Ny högerkupp i Honduras?
• Regimen i Honduras allt mer desperat

FEMICIDIO-HONDURAS: Var 13:e timma mördas en kvinna i Honduras

TEGUCIGALPA / FLAMMAN / 2014-03-13 / I Honduras har 2852 kvinnor mördats under de senaste åtta åren. Sedan 2005, då 151 kvinnor mördades, ökade siffran till 606 för 2012.

Det konstaterar i en rapport det SIDA-stödda Observatoriet mot våldet på Honduras Nationella Autonoma Universitet (UNAH).

För oss som lever och arbetar i Honduras och lyssnar och ser på nyheterna är det ständigt närvarande. Det obegripliga våldet mot kvinnor, som sedan militärkuppen i juni 2009 ökade med 50 procent. Men det handlar inte bara om det fysiska våldet utan även om ett strukturellt våld, menar de autonoma chilenska feministerna:

– Vi talar om det strukturella våldet mot kvinnor. Det handlar om arbetet, på gatan, i staden, i samhället. Vi talar om femicidio, sexuella övergrepp, slag, förnedranden, hån, fördomar och förakt. Men även förföljelse, rasism, kolonialism och utarmning av kvinnor och flickor [1].

I Spanien, med nära 50 miljoner invånare, förfäras den allmänna opinionen av siffrorna för kvinnomorden. Mellan 2002-2012 mördades 700 kvinnor, 70 per år.

”Dödens Triangel”

I ”Dödens Triangel”, Guatemala (15 milj/inv), El Salvador (6,2 milj/inv) och Honduras 8,2 milj/inv) är siffrorna dramatiska. I Guatemala registrerades 842 kvinnomord 2010 och 2012 uppgick de till 664. I El Salvador mördades 321 kvinnor år 2012. I Honduras mördades 606 kvinnor 2012.

På kontoret hos kvinnoorganisationen Visitacion Padilla i Honduras´ huvudstad Tegucigalpa träffar Flamman Gladys Lanza. Hon säger att de mördade kvinnorna påträffas allt oftare i svarta påsar, nakna, styckade och bär spår av bestialisk tortyr.

Är det ett resultat av militariseringen av samhället efter militärkuppen?

– Ja, så är det. Det handlar om en allmän ökning av våldet. Det är inte bara våld mot kvinnorna. De förlorar också sina tillkämpade rättigheter på alla nivåer, säger Lanza.

Lagstiftad deltid

Den tidigare stridbara fackföreningsledaren Lanza ger exempel på hur den nuvarande president Juan Orlando Hernandez genomförde en kontrareform och gav arbetsgivarna möjligheten att anställa personal på en halv arbetsdag. Det fick till följd att arbetsgivarna avskedade tiotusentals heltidsanställda som anställdes på halva arbetstiden men utan socialföräkringar, övertidersättning och så vidare. Detta drabbade skoningslöst kvinnorna och framför allt de ensamstående med barn.

Under den störtade president Manuel Zelayas regering fick åklagarmyndighet uppgiften tränga in på djupet i problematiken med det interfamiljära våldet. Det juridiska skyddet förstärktes märkbart men rättigheterna raserades av militärkuppen på samma sätt som det ansedda Nationella Kvinnoinstitutet som stängdes.

– Nu har kongressen triumferat igenom en lag som förbjuder och bestraffar medier eller andra att publicera namnen på de män som dömts för interfamiliärt våld. Och det är ganska logiskt eftersom vi, i våra undersökningar och anmälningar från kvinnor, kan konstatera att en majoritet av kongressledamöterna som är män också är kvinnoförgripare.

I Honduras döms en kvinnomördare till 30-40 års fängelse. Men straffriheten är nästan total, säger Gladys Lanza.

Dick Emanuelsson

Vad är Femicidio?

Uttrycket användes av USA-feministen Diana Russell 1976 på en internationell tribunal i Bryssel som ett extremt våld och mord mot kvinnor.

1992 vidareutvecklade Russell i sällskap med Jill Radford ordet Femicidio och inkluderade en mängd faktorer av våld mot kvinnor som verbala övergrepp, våldtäkt, tortyr, sexuellt slaveri, incest, interfamiliärt barnsex, psykologisk aggression och en rad andra former för extremt våld mot kvinnor.

I Latinamerika och främst Centralamerika, fortsätter debatten om termen Femicidio. I en undersökning av den honduranska feministen Laurie Sanz, konstaterar denna sju teman som orsaken till Femicidio:

1.      Svartsjuka som är det vanligaste skälet.

2.      Machismo.

3.      Alkohol och droger.

4.      Mannen anser att kvinnan är hans egendom. ”Om hon inte är min ska hon inte vara någon annans heller”!

5.      Kvinnan gör slut och han vill tvinga henne tillbaka med våld.

6.      När kvinnan inte förser mannen med pengar till exempel för spritmissbruk.

7.      Hämnd mellan medlemmar i kriminella gäng som “maras” eller annan form av organiserad brottslighet som narkotikahandel, vanlig i Centralamerika. Oftast torteras, våldtas eller styckas kvinnan för att undvika spår av identitet.

I Honduras, säger Sanz, finns det också ytterligare en faktor som dramatiskt har intensifierat Femicidion i landet och det statskuppen i juni 2009. Det finns ett utbrett politiskt våld som har relation i form av polisvåld och en statlig terrorism som slår över både män som kvinnor.

Dick Emanuelsson

11-åriga flickebarn i ”harem” offer för barnpornografiproducent från USA

TEGUCIGALPA / 2014-03-15 / En USA-medborgare avslöjades i början av veckan som en barnpornografiproducent. Mannen hade ett 20-tal unga flickebarn som han använde sig av i videoproduktionen men också som sexslavarbetskraft.

För grannarna i bostadsområdet ”21 Oktober” i staden Comayagua, två timmar norr om Tegucigalpa och granne med USA:s största flygbas i Centralamerika, var den 37-årige USA-medborgaren Christopher Glenn, en konstig typ. Bakom murarna i tvåvåningshuset hade han ett harem av ett 20-tal unga honduranska flickor i åldern 10-13 år. De kläddes också som om de tillhörde ett harem, med slöjor och långa klänningar när de ibland gick ut på en promenad. Ibland hörde de skrik.

I förra veckan avslöjades Glenn som en kombinerad hallick av grövsta sort samt producent av barnpornografi. Denna såldes till landsmän som kom på ”besök” och våldförde sig på de unga flickbarnen och köpte videofilmer av Glenn.

I huset hade Glenn en avancerad utrustning för att producera barnpornografin och beslagen som den honduranska polisen gjorde i samarbete med en specialgrupp inom FBI, bekräftade detta.

33-åringen hade hjälp av honduranen Juan Ángel García Velásquez som också greps. Glenn och honduranen hade rest runt på landsbygden i Honduras och sökte upp extremt fattiga bondefamiljer som övertalades och lockades att överlämna sina flickebarn till Glenn. Kravet var dock att de skulle vara oskulder. Han lovade föräldrarna att ge dem utbildning.

FBI-agenterna lämnade Honduras omedelbart och förde med sig sin landsman innan denne ställdes inför rätta i det centralamerikanska landet.

Honduras fortsätter att vara inte bara en ”Bananrepublik” för USA, utan en plats där flickor och kvinnor används som sexslavar, summerar Gladys med indignation i rösten.

Dick Emanuelsson

Vad är Femicidio?

Uttrycket användes av USA-feministen Diana Russell 1976 på en internationell tribunal i Bryssel som ett extremt våld och mord mot kvinnor.

1992 vidareutvecklade Russell i sällskap med Jill Radford ordet Femicidio och inkluderade en mängd faktorer av våld mot kvinnor som verbala övergrepp, våldtäkt, tortyr, sexuellt slaveri, incest, interfamiliärt barnsex, psykologisk aggression och en rad andra former för extremt våld mot kvinnor.

I Latinamerika och främst Centralamerika, fortsätter debatten om termen Femicidio. I en undersökning av den honduranska feministen Laurie Sanz, konstaterar denna sju teman som orsaken till Femicidio:

1.      Svartsjuka som är det vanligaste skälet.

2.      Machismo.

3.      Alkohol och droger.

4.      Mannen anser att kvinnan är hans egendom. ”Om hon inte är min ska hon inte vara någon annans heller”!

5.      Kvinnan gör slut och han vill tvinga henne tillbaka med våld.

6.      När kvinnan inte förser mannen med pengar till exempel för spritmissbruk.

7.      Hämnd mellan medlemmar i kriminella gäng som “maras” eller annan form av organiserad brottslighet som narkotikahandel, vanlig i Centralamerika. Oftast torteras, våldtas eller styckas kvinnan för att undvika spår av identitet.

I Honduras, säger Sanz, finns det också ytterligare en faktor som dramatiskt har intensifierat Femicidion i landet och det statskuppen i juni 2009. Det finns ett utbrett politiskt våld som har relation i form av polisvåld och en statlig terrorism som slår över både män som kvinnor.

Dick Emanuelsson